Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i!ui!iiiiiin:iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiHiiiiniiiHiiiHimmiiiiiHiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiniiii SCENEN
iimiii!!iii:iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii:iiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!iiiiiii
TVÄ HERRAR FORO TILL PARIS
Harl-Qerhard och Valdemar Da/quist avslöja sina irrfärde7
i Berlins och Paris’ teatervärld för Scenens intervjuare
— Paris är en stad, belägen vid Seine, börjar hr Karl-Gerhard.
— Resan började med att vi deponerade 180 kronor hos
Resebyrån, fortsätter hr Valdemar Dalquist, men det
besvärligaste var ju innan vi hunnit få ihop dessa 180 kronor. . .
De båda herrarna ha med uppoffrande älskvärdhet slitit sig
från det brådskande repetitionsarbetet på sommarrevyen en
vacker majdag för att med vårt ringa bistånd meddela en
intresserad allmänhet intrycken från sin vårtripp till kontinenten.
Låt oss börja från början, d. v. s. Köpenhamn.
— Ja, där tittade vi naturligtvis på Scalarevyen, som trots
de skiftande omdömena i pressen måste sägas höra till det
mest underhållande man över huvudtaget kan få se, betydligt
bättre än det stora flertalet revyer i världsstäderna, säger
Karl-Gerhard. Och herregud, så har de ju Liva Weel, Lillebil och
Carl Alstrup! Vi sågo förresten en annan trevlig revy i
Köpenhamn, nämligen på Nörrebro. Där hade de bland annat
en bra kuplett med refrängen »Petter, kom ner og leg», som
vi köpte, en snäll och rar liten visa, som jag naturligtvis
kommer att aktualisera efter våra förhållanden . ..
Jo tack, vi vet mycket väl, vilka bitande satirer hr
Karl-Gerhard kan servera till den allra menlösaste melodi!
— I Rerlin såg vi en tråkig rvy på Theater des Westens,
men däremot en helt enkelt underbar operettföreställning på
Grosses Schauspielhaus med »Wie einst im Mai», det bästa
teaterminnet på resan. Det är för övrigt nästan alltid
Tyskland, som förstår att bjuda det bästa tänkbara. Ingen förstår
regikonsten i dess verkliga mening som tyskarna, men de ha
också förmågan att låna det bästa från andra länder, såsom
till exempel vackra dräkter och flott utstyrsel från Frankrike,
och detta tillsammans med deras egen teaterkultur skänker ju
i bästa fall glänsande resultat. Publiken förstår också att
uppskatt goda föreställningar, det märktes granneligen just på
Grosses Schauspielhaus; denna jätteteater har tändigt utsålda
hus trots de höga biljettprisen — vi betalade 16 mark för våra
platser. Men det var det värt!
— Det var så där så att... o! Inte ens hr Dalquist förmår
finna ord för sin förtjusning.
Och så var det då Paris, där de båda herrarna under ett
tiotal dagar hann se lika många olika revyer.
— I allmänhet, säger Karl-Gerhard, kunde man då konstatera,
att vi minsann inte äro efter här hemma, när det gäller
dekorationer och utstyrsel — snarare tvärtom. Revyen på Folies
fick besökaren till livs en mästerligt gjord kammartragedi. »Man
har kommit för att roa sig, och så spelas det tragedi!», menar
någon förtörnad.
Kanske har man från denna synpunkt rätt. Allt det, som
Sigrid Brandel till det yttre så enkelt och utomordentligt fint
giver i sitt sceniska spel, bryter givetvis helt med allt lättfärdigt
operettspektakel.
Sigrid Brandel är en tragisk artist. Vad kan Kålmans operett
skänka henne? Blott möjligheten att ställa sig själv, sin
individualitet i motsättning mot allt det enfaldiga, som skapas inom
operetten.
i Vårsäsongens GParisei’modellev
i . ,
visas nu pos Martin Söderqvist
DAMSKRÄDDERI
Regeringsgatan 5« t Ir.
Bergeres till exempel var riktigt ful i jämförelse med vårg
uppsättningar här hemma. Ett lysande undantag utgjorde dock
Casino de Paris — här märkte man tydligt att det låg en viss
artistisk tanke bakom allting, det var stil över det hela och inte
bara ett planlöst hoppande ut och in. Det var kort sagt en
symfoni i ton och färger!
Och herr Karl-Gerhard släpper lös en vacker gest.
Bland övriga scener som de båda herrarna gjorde den äran
märktes Palace och Edouard VII, där man ger Sacha Guitrys
senaste opus »Désiré» Den lätta och eleganta komedien vann
naturligtvis resenärernas höga gillande, fast man blev litet
förvånad, när folk började troppa av — man hade nämligen inte
märkt något slut på historien.
— Den roligaste kvällen vi hade i Paris var när vi besökte
negerprimadonnan Josephine Bakers restaurant. Hon är
underbart vacker, bättre utom scenen än på densamma, och hon är
förvånande kultiverad, spirituell och älskvärd, en verkligt
charmerande personlighet. Det var en ytterst distinguerad publik
på restauranten, korrekt och en smula stel, men den
choklad-färgade värdinnan lyckades så småningom få den i ett glänsande
humör och skapa en verkligt god stämning. Hon dansade med
alla sina gäster, företrädesvis med grånade och aristokratiska
gentlemen, som gjorde förtvivlade ansträngningar att följa med
i de koreografiska utsvävningarna.
— Och nu måste jag berätta, säger her Dahlquist med ett
soligt leende, medan charmören-direktören blygt ser ut genom
fönstret. Ni må tro att även hr Karl-Gerhard Jonsson från
Stockholm fick den äran att vara partner åt madame
Schåse-fäng Bakär! Han skuttade omkring och hoppade och slog sig
på knäna och här och var på andra ställen och var faktiskt
mer niggermässig än den svarta skönheten själv. Han gjorde
succés och försvarade verkligen de svenska färgerna med stor
heder!
— Apropå svenskar ja ... vi satt en kväll på en restaurant
i Montmartre och drack vodka, då vi från ett bord bredvid fick
höra det välkända uttrycket: Skål! Varpå vi naturligtvis nämnde
nånting om att det var roligt att träffa landsmän. Men si,
vederbörande menade sig vara kosmopoliter och sade därför
litet högdraget: Nåja, så förskräckligt svenska är vi ju inte
förstås! Då skyndade Karl-Gerhard genast att artigt försäkra:
Nej, förskräckligare ha vi sett. . . Våra värderade landsmän
gjorde för övrigt ivriga men en smula klumpiga försök att
komma i kontakt med ett par damer vid ett bord strax bredvid,
men de åtråvärda tyckte visst herrarna verkade litet virriga,
vilket de med en blick av samförstånd och en knackning på
pannan meddelade oss. Då de unga damerna strax därefter
lämnade lokalen, tackade vi för förtroendet genom att stiga upp
och buga oss. Våra landsmän undrade fulla av nyfikenhet, om
vi kände damerna. — Visst, sa Karl-Gerhard, det var ju
grevinnan X. från Stockholm. — Ja men de talade ju engelska?
— Det var väl för hon hade en engelsk väninna i sällskap . ..
Det dröjde inte länge förrän våra tillplattade landsmän
för-svunno från restauranten.
Gavl £undgren JSyxsRodon-
tillver/ining
83 ^Regeringsgatan 83 öpecialilé:
cfel. 139 07 Originalmodeller ocb
Ondioiduella låstformer
884
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
