- Project Runeberg -  Scenen. Tidskrift för teater, musik och film / 1927 /
387

(1919-1941)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 11

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii]iiiiiiiiiiiiitiiiiiiii!iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii[iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii:iiii SCENEN ismiiiMiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiiii

SVENSKAN SOM BLIVIT KÖPENHAMNSKA

Hos Ann-Sofi Norin som i vår blivit co-optimist

t, jr q rr sn l:rd ni jrq rr rn piqr,

sjunger Ann-Sofi Norin i en av sina roligaste visor härnere,
medan hennes näsvisa lilla gaminansikte spelar av odygd, men
just i ögonblicket förefaller hela hennes person som en enda
stor protest till dessa bevingade ord. Hon står nämligen högt
uppkliven på en trappstege i färd med att hänga upp en luft
fladdrande tyllgardiner i en underbar ateliervåning ute på
Vesterbro.

— Tänk en sådan flax, säger fru Norin, bara två tusen fem,
det är som hittat, och så här nära himlen.

Jag förstår nog att det inte bara är den blå himlen utanför
alelierfönstren som Ann-Sofi menar, det finns också någonting
som kallas för sjunde himlen.

Vår lilla temperamentsfulla landsmaninna är mycket lycklig
härnere. Och undra på det, för det första har hon skapat sig
en framtid här nere, för det andra har hon trollat sig in i
köpenhamnarnas hjärtan såsom få före henne. I Köpenhamn
säger man Ann-Sofi på samma sätt som man här hemma säger
Naima och Gösta och Pauline, och varenda Melkedreng visslar
hennes repertoir på kökstrapporna. Och för det tredje finns
det väl ingenting i hela världen som är så roligt som att ordna
ett hem, och det är just det fru Ann-Sofi håller på med, under
det hennes man, direktör Ludvig Brandstrup är ute och
turnerar i danska provinsen.

— Det gäller att bli färdig tills han kommer hem, säger
hen, för sedan får jag minsann annat att göra än hänga upp
gardiner.

— Javisst, Ni har ju slutat på Apollo-teatret, — varför det?

Och är det sant att Ni måst betala sex tusen för att bli löst
från kontraktet?

— Ja det är sant. Jag skulle egentligen betalt mycket mera,
men jag slapp med sex tusen — det är ju vackert så. — Jo,
jag ville sluta vid Apollo helt enkelt därför att jag själv
märkte att jag var på väg att förflackas. Det är farligt med farser.

Arna Högdahl. Den sentimentalitet, som nog Martines
roll inbjuder till, undvek fru Högdahl lyckligt och det var
en betagande och gripande bild skådespelerskan gav av den
unga bondflickan. Vid en intervju sade också fru H. att
rollen mycket intresserat henne. De övriga medspelande
nådde ej upp till fru Högdahls utsökta konst, en viss
stelhet störde ibland. Regissör var Kurt Nordfors. Herr N.
är en representant för den nyare Moskvariktningen, vilken
som bekant endast vill ha de dekorationer och den
rekvisita på scenen, som oundgängligen är påkallad av
skådespelarnas aktion och händelseförloppet. Första aktens
sommarlandskap verkade åtminstone på mig en smula
ödsligt, bättre voro interiörerna. Emellertid kvarlämnade
kvällen ett starkt intryck av konstnärligt nydaningsarbete
och stor entusiasm vid denna Finlands främsta svenska
scen.

K. Collin

Köpenhamn
april 1927.

Mr. Felden.

Plnn-Sofi :7s’orin i 0 é d é

Eleganta

Nyheter’’

SKOMAGASIN

Sibyllegatan 53, vid Farlavägen

J. LINDS EFTR

FREDSGATAN 10 - STOCKHOLM

Levererar papperet till denna tidskrift.

och när man är så bortskämd av publiken som jag är, blir man
lätt självsvåldig, och så ett tu tre blir det manér. Och det är
just det jag inte vill, därför flyttar jag nu. Till Co-Optimisterna
som min man är direktör för. Jag får mycket att göra, men
det är bara bra, jag är så rädd för stillastående, min hjärna
kräver nya uppgifter, nya roller. Och ju svårare arbetet år,
desto större utveckling. Co-Optimisterna har haft kolossal
framgång här i vinter, och nu flyttar vi in i Allé Teatret och har
premiär så snart vi bli färdiga.

— Har Ni övergett Sverige alldeles? Längtar Ni aldrig till
Stockholm?

— Neej, — Fru Ann-Sofi skakar ganska energiskt på sitt
lilla huvud. — Visst var det bra i Stockholm också, och visst
var det toligt att spela Kokottskolan där, men nu är jag ju
acklimatiserad här nere.

— Ja, till och med i så hög grad att Ni inte talar svenska
längre.

— Åjo, visst gör jag det, om jag tara vill. Men jag älskar
danska språket,
jag vet inte hur
det är, men man
kan myckel
lättare säga små
lustiga saker på
danska än på
svenska. De
franska småpjäserna
vi spelar är ju
nästan omöjliga
på svenska, det
är som att kliva
på i
hemsticka-de ullstrumpor
och storstövlar.

Nu skall jag ju
som sagt bli
Co-Optimist i
sommar åtminstone,
kanske jag
spelar operett till
hösten, man vet
aldrig. Men
hälsa Stockholm i
alla fall, — och
kom ner och
titta på mig till
sommarn.

— Ja tack —
på gensyn dål

387

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:10:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/scenen/1927/0387.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free