- Project Runeberg -  Scenen. Tidskrift för teater, musik och film / 1927 /
413

(1919-1941)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 12

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

.............................nu...............ni....in....un.....in.....i.....ii...... S C E N E N i................................................nu......ni.....ni.....lim..................................

PRESSREPLIKER OM SPELÅRET 1926-27

Spelåret är slut och nästan alla vinterscenerna ha
stängt sina portar. Den ovanligt livliga säsongen har
vederbörligen kommenterats i dagspressen, där såväl
yrkets män som outsiders publicerat sin åsikt om det
gångna årets teaterhändelser. Man är i allmänhet ense
om att Konserthusteatern med sina märkliga
föreställningar av »Hamlet», »Oidipus», »Judas» och andra verk
skänkt de starkaste upplevelserna samt att Per Lindbergs
regissörskap och Anders de Wahls Per Gynt-tolkning
varit de största personliga insatserna. Anders Österling
framhåller i sin översikt med nöje »den yttre rörligheten,
det över lag stegrade intresset och de allmänt skärpta
fordringarna på modern form. — Det enda i högre
mening målmedvetna företaget har onekligen varit
Konserthusteatern, som under sin existens framfört idel
värdefulla program och i kamp med de mest tröttsamma
tekniska hinder förmått bjuda en mäkta stilfull repertoar.
— Å andra sidan bör det lika villigt erkännas, att det
festligaste minnet av detta spelår är Dramatiska teaterns
på en gång friska och raffinerade
Midsommarnatts-dröm, som i fråga om smakfull helhetsverkan icke ens
överträffades av Per Gynt på Operan.» Beträffande
Oscarstatern bestrider dr Österling icke .»Oscarsteaterns
rätt att också ge lätta och tacksamma saker, då publiken
föredrar sådana framför de allvarsamma eller rent av
själsskakande. Men det vore beklagligt om en scen med
så utmärkta krafter skulle nöja sig med den
kommersiella kursen. — Å andra sidan bör det ju erkännas, att
Så tuktas en argbigga var en både konstnärlig och
älskvärd instudering, som visade vad Oscarsteatern förmår,
när ensemblens goda spelhumör får ett hållbart stoff att
tumla med.»

Bo Bergman är i stort sett av samma mening.
Beträffande Midsommarnattsdrömmen skriver han bland annat:
»Uppförandet har dessutom släppt fram en del av det
unga gardet vid teatern, och sker det som här, med
förstånd, är det ju bara bra. Om en och annan blir litet
yr i mössan av en första framgång, än sen! Det finns
år att nyktra till på. — Regi och program ha utgjort
Konserthusscenens styrka; skådespelarstaben har varit
sammanrafsad. Men scenledaren har förstått att
meddela sin entusiasm åt de djupa leden på ömse sidor om
rampen, och om teaterns öde i denna stund är ovisst,
så får detta tillskrivas de lokale Forhold och den
bristande ekonomiska administrationsförmågan.» Vad beträf-

första roller i Stockholm som fäste publikens ögon på
honom. Men många uppgifter ha tydligen inte passat
hans kynne och ha kommit att verka torra, stela och
likgiltiga. Hans begränsning är ganska tydlig, men vad
han presterat när han fått roller som legat inom hans
område har dock vittnat om, att han är en konstnär att
räkna med.

G. V.

far Komediteatern erinrar man sig med tacksamhet ett
så sevärt stycke som Synges av nationell must fyllda
folkliga komedi »Hjälten på den gröna ön» i den för
övrigt intresselösa repertoaren, och angående Skolteatern
konstateras flera goda och ett par mindre lämpliga
program.

Även från kyrkligt håll har man uttalat sig i frågan
och pastor Krook finner att »det är på något vis en
renare och mer höglänt luft över teatern än för blott
några år sedan. — I fråga om programvalet för
Skolteatern gäller helt visst det observandum Anders
Österling gjorde: barnet vill ej bara roas, utail gripas. Det
behöver det heroiska, de enkla, djupa och äkta
känslornas orgelmusik.» Herrar teaterchefer själva äro i
allmänhet mycket nöjda med sina respektive säsonger:
operachefen Forsell förklarar att publikintresset visat
stor livaktighet och att Operan kunnat glädja sig åt en
utmärkt säsong, direktör Brunius har ju ännu mer
anledning att rosa marknaden och även direktör Ranft är
belåten: »Säsongen på Vasateatern har varit utmärkt;
med undantag för den svåra influensaepidemiens tid på
nyåret kan man inte klaga över bristande publikintresse,
tvärtom. Nej — nu är det till att tala om den levande
Thalia.»

Intendent Erik Wettergren har i sin krönika gått
skarpt till rätta med Oscarsteaterns populära repertoar,
vilket föranlett teaterns styrelse att försvara sig med en
längre förnuftig inlaga, vari det bland annat heter: »Vi
spela teater för människor, som vilja komma och se. Och
de ha kommit. Till och med i långt större antal än vi
vågat hoppas. Vi vilja fortsätta därmed, helst utan att
falla det allmänna till last. Och vi vilja gärna utveckla
oss, både höja vår spelstandard och spela bättre pjäser.
Vi ta gärna emot råd och handledning. Men vi vilja
inte förbättra oss i enrum — och tänk vilket kolossalt
enrum Oscarsteatern skulle bli! — Utan vi vilja ha
människor omkring oss, många människor. Åskådarna äro
lika nödvändiga för en teater som prenumeranterna för
en tidning.»

KÖPENHAMN. — Ett intressant gästspel har under våren
ägt rum i Köpenhamn i det Pamela Wedekind-sällskapet
framfört Klaus Manns Anja och Esther på Foredragssalens
teater. Det är enligt Politikens anmälare förbluffande hur den
endast adertonårige Klaus Mann har kunnat skriva ett sådant
stycke. Det är helt visst icke utan ungdomsfel, det är
ställvis tämligen oklart, men personerna stå dock alla plastiskt,
scenerna äro uppbyggda så att man ständigt intresseras av
handlingen, och den poetiska tonen i repliker och situationer
är alltid verkningsfull. Om Klaus Mann kan fortsätta som han
börjat kommer han att bli en dramatiker av rang. Det blev
således en mycket ärofull afton för det tyska diktarbarnet och
för publiken något av en upplevelse. Klaus Mann är son till Thomas
Mann, och Pamela Wedekind dotter till Frank Wedekind.


T* ANTIKHANDEL STINA SWANBERG VÄSTRA TRÄDGÅRDSGAT. 15-17-19 Uppköper och försäljer alla slag av antikviteter. |ooo|

413

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:10:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/scenen/1927/0413.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free