Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nmniininwni....................................................mil...........lllllllll...........il...........Illlllllllllllllllll SCENEN 11111111............................................................Illllllllllllllllllllllllll.......Illll..........INI........................I.....Illlllllllllll.......Illlllllll
Qtenn <S(Tyn
Karl-Gerhards gamla schlager som man
nästan lyckats glömma vid det här laget,
»Jag vill ha en liten tös med långa flätor»,
ringer ovillkorligen i mina öron när jag ser
på den unga damen som sitter framför mig.
Glenn Ellyn, den 19-åriga dansösen ute hos
Rolfs på Cirkus, håller på att sminka av sig
efter föreställningens slut, och med små
snabba handrörelser snurrar hon upp två
långa svarta flätor, en vid vart öra.
— Hur i all världen kan det komma sig
att ni har långt hår?
Den vackra dansösen ler: — För att inte
vara lik alla andra. Och så skall jag
förresten säga er att jag behöver mitt långa hår
i många av mina danser. — Nej, inte i dem
jag dansar här om kvällarna. Egentligen är
jag tåspetsdansös. När jag var tre år
gammal var jag den bästa av alla ungarna i
ba-Jettskolan hemma i Chikago.
— Chikago?
— Ja, jag är född i Chikago. En härlig
stad. Jag har dansat i många städer, New
York, London, Paris, Berlin, men ingen av
dem kan mäta sig med Chikago. Där bor
min mamma, som förresten komponerar
mina kostymer.
— Tillåt mig komplimentera er fru
mamma. Jag förstår att hon håller mera på
kvaliteten än på kvantiteten.
— Ja inte sant, nickar miss Ellyn glad.
Förresten väntar jag henne hit nu vilken
dag som helst. Hon är ofta med mig på
inte är s h i n g I ad
mina resor. Senast var vi i London. Jag
dansade på Kit-Kat Klubben, där prinsen av
Wales är en ofta sedd gäst.
— Vad säger Ni om charlestone och black
bottom?
— Härliga. All dans är rolig, och vacker
också förresten, det beror bara på hur det
dansas. Jag föredrar tango framför alla
andra danser, den är så uttrycksfull.
— Vad tycker ni om Stockholm och
publiken?
— Publiken — förtjusande. Men jag
måste tillstå att av er stad har jag inte sett
mycket mera än utsikten från mina fönster
på Grand, och den är ju underbar,
wonder-ful. Och så i söndags var jag ute och
seglade med några vänner, det var härligt, en
sådan natur — jag låg på däck i solskenet
och drömde om Chikago.
— Vad har ni fått för intryck av
invånarna i detta kalla land?
— Herrarna äro mycket välklädda och
distinguerade — men säg mig, varför se de
svenska damerna så allvarliga ut? Jag ser
dem dricka té på Royal och jag ser dem
på parketten ute i Cirkus — oh, så
allvarliga.
Den lilla vackra tåspetsdansösen från
Chikago ser helt bekymrad ut, men så med ens
lyser hennes svarta ögon av odygd:
— Det är kanske de svenska herrarnas
fel — one never can tell!
Mr Felden.
NYTT DANSKT OPERAYERK
Det Kongelige Teater har haft en god framgång med
uppförandet av operan Staerstikken, av C. M.
Norman-Han-sen med musik av Fini Flenriques. Ur Politikens sympatiskt
hållna recension må anföras följande: »Denna opera är i text
och musik ärlig och enkel, mänsklig och måttfull. Den syftar
kanske icke heller så högt, den håller sig med vilja på jorden,
men arbetet är i sällsynt grad avrundat och harmoniskt,
välgjort — och välgörande i sin homogenitet — en helhet, där
viljan och förmågan tydligen täcka varandra. Utan någon
anledning till stormande begejstring blev urpremiären också en
solid succés, med starkt och äkta bifall jämt fördelat intill
slutet, då Fini Henriques och Norman-Hansen upprepade gånger
blevo framkallade framför ridån och tackade för de goda och
vackra timmar de hade berett åhörarna. Detta välförtjänta
resultat har uppnåtts med en konstnärlig resignation, för
vilken textförfaltaren i första hand måste sägas ha ansvaret.
Norman-Hansen är en mycket försiktig man, som icke ett
ögonblick har givit Fini Henriques lov att slippa lös. Han håller
honom fast — och har väl samtidigt hållit honom något nere.
— Det hela är jämnt och smakfullt berättat i en handling, som
upplöser sig i fyra korta, rätt ensidigt verkande akter i en och
samma mörka ton. — Tonen är dansk — och den är Fini
Henriques’ egen. Utan plats till den stora kraftyttringen
module-rar han sig framåt med en ’ynde’ och en sötma, som sjunger
sig ända in i hjärtat. Hans orkester sjunger mod, aldrig
över-i askande med säregna, sökta klanger, men alltid fullt tonande
i klara, rena färger.»
Utförandet var i stil med stycket hållet i samma tempererade
moderato. Poul Wiedemann uppbar den manliga huvudrollen
och Birgit Engell och Lilly Lamprecht de kvinnliga.
Rolfs största schlacjer
Ä orm det boro var min. — Min vår är din vår, —
Det är kvinnan bakom milt. — De9 gör gumman me’, —
NYA BRUNSWICK-SKIVOR
Har Ni hört? THE MERRYMAKERS.
Skivorna som alla måste köra!
’
POLYPHON
Det förnämsta märket
419
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
