- Project Runeberg -  Scenen. Tidskrift för teater, musik och film / 1927 /
444

(1919-1941)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 13-14

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

diiiiitiiitiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiuiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii SCENEN iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiniiiiiiiiiriiiiiiiiinniiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiHiiiiiiiiiiniiiiii»

Karl-Gerhard har redan en månad haft fulla hus på
Stockholms blodbad, den senaste sommarrevyn.
Kritiken var god och har i allmänhet alltid varit det,
vad Karl-Gerhard beträffar. När han därför en dag
under ett samtal med Scenens medarbetare kommer att
tala om kritik kan man med visshet utgå ifrån att han
ingalunda är illvilligt stämd mot kritiken.

— Jag är visst inte okänslig för kritik, säger
Karl-Gerhard. Jag tycker det är förfärligt roligt att få
beröm — så pass ärlig borde väl varje konstnär vara, att
han erkände, att han tycker om det. Och jag hör
sannerligen inte till dem, som inte läser vad som skrivs —
tvärtom! Jag försöker få tag i allt. Men lika litet som
jag bryr mig om klander från en herr Vemsomhelst
fäster jag mig något vidare vid beröm från vilken penna
som helst. För min egen del sätter jag alldeles speciellt
värde på vad Hasse Z. säger; ett beröm från hans sida
väger mycket tungt för mig. Likaså Erik Lindorm. Det
är nu enligt min mening en alldeles speciellt
underhållande kritiker; han har just dén esprit, som man ofta
finner hos franska recensenter men som inte är så
vanlig här. Torra referat och doktorsavhandlingar i form
av recensioner tycker jag är rysligt. Varför skulle jag
inte på mina kritici få ställa samma anspråk, som de
ställa på mig: att de skola vara kvicka och
underhållande? Jag får inte komma med longörer — varför skola
de få göra det? Men å andra sidan söker jag villigt att
ta lärdom av kritici, som komma med enligt min mening
vägande invändningar; jag tror sannerligen inte att allt
jag gör är bra ...

Däremot är jag glad att konkurrenter, som skriva om
mig — det förekommer lustigt nog, inte minst i år —
är missnöjda med mig. Det vore förfärligt om de vore

förtjusta, då skulle jag verkligen bli obehagligt berörd!

Men jag har nu för min del en alldeles speciell liten
tanke om kritiken. Den är inte så farlig som man tror.
Det finns en annan som är mycket värre: publikens
egen. Om alla tidningar basuna ut att — och det gäller
om teater, inte bara revyer — en sak är utmärkt kan
det hända att publiken ändå efter ett par dagar kommer
underfund med att kritiken är på villospår och då går
pjäsen inte i alla fall. En nedgörande kritik är inte
heller alltid avgörande; en pjäs kan likafullt bli en
succés. Det som sägs man och man emellan i en så liten
stad som Stockholm är viktigare än det som stått i
tidningarna. Tänk bara på Strindbergs Gustaf III på
Intiman på sin tid! Den blev så förintad, som en pjäs kan
bli och gick för över hundra fulla hus...

Men sedan skulle jag vilja tillägga ett par saker. Det
har sagts om mig ibland, att jag bara tjatar om samma
personer — slår på samma blanknötta spik, som
Lindorm spirituellt skrev, fast han fägnade mig med att
till-lägga att »slagen voro eleganta». Men det är inte
riktigt sant. Jag vågar påstå att jag i mina revyer på ett
eller annat sätt berör nästan allt som hänt under
halvåret. Men publiken är ofta inte alls så orienterad och så
initierad som man inbillar sig. Den har bara roligt åt
det som den bäst känner till; det andra går förbi. Och
sedan heter det, att författaren kommer med ett och
detsamma! Jag kan ju inte kväll efter kväll sjunga
strofer om saker, som inte slå an, därför att publiken
uppenbarligen inte riktigt känner till dem. Där är jag beroende
av publiken. Det finns ofta hundratals saker, som jag
skulle vilja driva med, men som jag måste avstå från
därför att jag inser, att den stora publiken inte alls har
reda på dem.

414

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:10:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/scenen/1927/0444.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free