Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 13-14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iiniiiiiiiiiiiiiiiiMiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiMiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiMiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii SCENEN .............................................................................................................................min........in......in...............
NYTT PÅ DJURGÅRDSTEATERN
Avery Hopwood är en herre, vilken som bekant gjort lycka
mer än en gång på svensk scen, och det senaste belägget för
hans popularitet utgjorde ju Oscarsteaterns dundersuccés med
»Bättre folk». Denna pjäs har han dock producerat i
kompanjonskap med en annan herre, som måhända har fått träda
alltför mycket i bakgrunden — vem vet, kanske det är minst
lika mycket denne obekantes förtjänst att stycket blev en stor
framgång! Dessa reflexioner föranledas av Djurgårdsteaterns
senaste program, Guldgrävare, för vilket Avery Hopwood
ensam bär ansvaret och som utgör en skäligen enkel och
alltför utdragen historia om en samling körflickor och deras
nattsvarta intriger mot ett par hyggliga och penningstarka
gentlemen. Sällan har man nödgats åhöra så mycket tomt sladder
från en scen som exempelvis första aktens långa
morgonkonversation mellan flickorna, en konversation, som rörde sig mellan de
två polerna pengar — män, interfolierat med charleston —
champagne. Hu! Inte ens Alice Eklund med sin kvittrande och
lustiga replikföring kunde hjälpa upp den vulgära tristessen i
denna scen, lika litet som hon kunde rädda andra aktens
hopplöst långa dialog, då hon på ett uppoffrande sätt försöker
framställa sig själv i sämsta möjliga dager för att hennes lilla
väninna skall framstå så mycket älskligare. Om en del kraftiga
strykningar företages i all synnerhet beträffande dessa båda
scener, så kan möjligen stycket föras i hamn tack vare fru
Eklunds humör och raffinemang och det goda spelet för övrigt.
Ernst Eklund, Erik Berglund och Einar Axelsson uppburo de
manliga rollerna och av körflickorna framträdde Inga Tidblad
som det blyga lilla kvinnoblomstret bland de övriga säkra och
manhaftiga små teatermamsellerna med Ester Roeck-Hansen i
spetsen, predikande skilsmässans välsignelser = underhållet.
TLlice ocf> Grnst SkCund i Qu (dgräuare
Scenbild ur andra aliten av QuCdgrävare
sammades också livligt av både publik och kritik. Men inte
bara i denna genre har hon gjort sig omtyckt och
bemärkt. I roller som Ahisib i »Mylitta», vilken roll hon
utförde första gången i Köpenhamn vid svenskarnas
gästspel på tivoliteatern 1918, kom hennes mjuka och
smidiga danssätt, sensuella charm och uttrycksfulla spel fullt
till sin rätt. Det samma kan sägas om hennes Fenella
i »Den Stumma». Under de senare åren har Siri
Öster-holm tagits i anspråk för så skilda uppgifter som
Herden i »Amoriner», Asinoe i »Kleopatra». Bruden i
»Få-vitskå Jungfrur», La Belle Princesse i »Eldfågeln». Inte
ens en sådan roll som den elaka systern i »Askungen»
är henne främmande. Även på den klassiska
tåspetsbalettens område har hon visat vackra prov på teknisk
447
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
