Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 15-16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iMi!iiiii!iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!iiii!iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiMiiiiiiiiiiiiiiimi!iiiiiiiiiiiiiiii:iiii SCENEN ...........................................................................................him........iiiiimi.............................................
C(5f)a(ia på 6röffopsresa.
När Allan Rydings sällskap en höst samlades på Norrköpings
teater, stegade jag inte utan en viss säkerhet fram och
presenterade mig i egenskap av nyengagerad sujett.
Jag lyckades redan från början skaffa mig ett namn som en
synnerligen fräck herre genom att första dagen begära femtio
kronor i förskott, en för en landsortsaktör på den tiden
svindlande summa.
Allan Ryding gav mig först en forskande blick, sedan den
äskade femtilappen samt dessutom följande replik: »Herrn va
mig en f—n.»
Sällskapets första älskare L. som varit åsyna vittne till mitt
ekonomiska meJlanhavande med Allan Ryding tog mig genast
avsides och bad att få lägga bort titlarna samt att få låna fem
kronor på ett par dagar. Femman kom troligtvis aldrig tillbaka
i min ägo, men något för något.
Sällskapets medlemmar gick för resten som i en feber de
första dagarna av repetitionstiden, med anledning av att Anders
de Wahl skulle gästspela en månad och när som helst kunde
väntas till Norrköping.
Den ärade gästen visade sig vara en glad och förstående
»landsortsaktör» som särskilt vid tidiga morgonresor var i sin
bästa form.
Vi hade inte väl installerat oss i en tredjeklasskupé förrän
Anders började berätta sina historier, och han lyckades alltid
hålla målron och det goda humöret vid makt.
Gästspelet avslutades i Karlstad där gästen vederbörligen
hyllades vid en fest som han gav för oss, och dessa hyllningar
avslutades på ett ståtligt sätt på stationen vid avresan.
Fru Margot Ryding skulle samtidigt med gästen resa till
Stockholm vilket gav oss uppslag till att ordna det hela som en
bröllopsresa. Strax före tågets avgång hade de båda
resenärerna tagit plats på plattformen, båda med blommor och blader
från aftonens föreställning. Vi bombarderade nu paret med
massor av risgryn, och just som tåget satte sig igång utbringades
ett rungande leve för brudparet.
Perrongen var fullpackad med folk som något förvånade
del-togo i hurrandet.
Så nog slutade det gästspelet på ett glatt och festligt sätt.
När jag vaknade morgonen därpå kände jag mig inte fullt
så festlig vid tanke på att jag på kvällen skulle ha premiär på
den roll de Wahl gästat i, nämligen i »Äventyret».
Som väl var ägde denna premiär rum i Forshaga där man
ISöker Ni en kvalitetsvara elegant utförd
till moderat pris vänd Eder då till
BRÖDERNE ELMÉR
PÄLS- o. DAMSRRADDERI
GREVTU REGATAN 24 A II
inte hade sett min berömde företrädare, men det Var nog
pinsamt för den stackars publiken ändå.
Vi reste sedan med denna pjäs land och rike runt och under
tiden hann jag ju att få något så när ton på min uppgift, men
om det var rätta tonen lämnar jag därhän.
På annandag jul skulle pjäsen gå som matiné i Norrköping,
och vid denna föreställning måste direktör Ryding själv kastas
in i en visserligen liten, men mycket viktig roll,
Han skulle spela en fransk detektiv som bevakade
bröllopspresenterna vid bröllopshögtidligheten i första akten, och vid
ett tillfälle skulle jag fråga honom om vissa tågförbindelser i
Frankrike, bland annat om man med 3,50-expressen skulle byta
i Limoge.
Den gode Allan tyckte visst att det vid denna fråga var
lämpligt att omarbeta och försvenska det hela en smula, i stället
för att nämna den franska stad, där jag borde byta om
tåg, svarade han mig kort och bestämt: »Inte gosse, man byter
i Katrineholm.»
En blandning av förvåning och förtjusning lade sig över den
goda norrköpingspubliken, men den som var oblandat förtjust
var Allan själv.
Vid sällskapet fanns nämnda år två inspicienter som skulle
sköta det tekniska tillsammans.
Dessa herrar hade redan från början svårt att draga jämt,
och fattades något var den ene alltid kvick att skylla på den
andre.
Det hände ibland att dessa herrar fick spela en och annan roll
när personalen inte räckte till, och då hade båda ett gott
tillfälle att .kritisera varandra.
Ingen av dem var någon större konstnär, men i synnerhet var
Svensson ganska omöjlig. Hans trätobroder Johansson använde
också varje tillfälle att driva med honom för hans brist på
scenisk talang.
I något salongsstycke som vi gav skulle Johansson spela en
betjänt, som skulle anmäla alla gäster som kom på besök hos en
fransk grevinna, och Svensson hade en stum roll, en greve som
bara skulle komma in och kyssa grevinnan på hand och blanda
sig med de övriga gästerna.
På alla repetitionerna hade Johansson mycket ordentligt
anmält Svensson som greve Y., men på premiären när han fick
se Svensson skrudad i redingote och gula skor, röd halsduk och
en del andra eleganta detaljer tyckte han att tillfället var
lämpligt att presentera sin kollega med ett kraftigare dråpslag.
I stället för att anmäla greve Y. stegade han in och ropade
endast ut namnet.
Efter aktens slut störtade regissören på honom och frågade
om han var från sina stackars sinnen, efter som han kunde
förvanska sin roll så kapitalt, om han inte hade läst att där stod
greve Y. i rollen.
»Jo», svarade Johansson mycket lugnt med en blick på sin
trätobroder, »nog stod det greve men det kan man inte säga om
Svensson, så det strök jag». Valdemar Dalquist.
WIEN. — Den 2 augusti uppfördes för 650:e gången Bruno
Granichstaedtens operett O r 1 o f f på Theater an der Wien.
Föreställningen, som bland annat bevistades av holländska
beskickningen i Wien, formade sig till en livlig hyllnig för
kompositö-i en-dirigenten.
489
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
