Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iiiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimniiiiiMiimiiiiiiii!iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiMiiiiiiiiiiMi:iiii SCENEN iiiiiiiiiiimiiiiimiiiiiimiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiimi!iiiiiiiiiiimiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiMiiiiiiiiimiiiimiiiiit
EN BLIXTTURNÉ
Av Margit Manstad
Tro icke att det gäller en turné i svenska landsorten och
mina erfarenheter därifrån I Nej, det är en sommarresa på
kontinenten, som inspirerat titeln, icke på grund av den hastighet
varmed den gjordes, utan därför att jag nu i tankarna flyger
från stad till stad och blott vill försöka att ge en hastig glimt
av en eller annan upplevelse, som särskilt etsat sig in i mit!
minne.
BERLIN.
Om vi t. ex. börja med den tyska huvudstaden och kasta oss
huvudstupa in i nöjenas virvel, så besökte jag en kväll
»Valencia», en av de för tillfället mest gouterade och bästa
danslokalerna. Musiken var givetvis utsökt och jag dansade flitigt.
Mellan ett par danser får jag ett kort från en herre, som sitter
tillsammans med en chic dam. Jag läser kortet och känner
igen namnet på en av Tysklands förnämsta filmregissörer och
får även veta, att den vackra damen är hans fru.
Efter en stund kommer han själv fram och börjar nästan
genast att tala om sina nya filmer, vilka äro i görningen. Han
undrar, om jag ej vill komma upp och provfilma dagen därpå!
Jag lovade att komma igen på hemvägen, men han gav sig ej,
utan nästa dag var det jag som måste upp och göra en kort
provfilm, för att göra mera senare på året. Amerikansk fart
och tysk film!
En för ovanlighetens skull mycket rolig operett, »Adieu Mimi»,
såg jag i Berlin. Genom en vridscens förmedling fick man
skåda de olika rummen i en modern våning med tillhörande
befängda situationer mellan man, hustru, älskare, tjänare o. s. v.
Operetten i fråga kommer att givas även i Stockholm.
WIEN.
I Wien träffade jag visserligen inga regissörer på de få
danslokaler jag besökte, men i stället var jag på teatrarna och såg
de österikiska och tyska regissörernas och skådespelarnes konst.
För att följa exemplet från Berlin, så börjar jag med den
»gladare genren», d. v. s. revy och operett, fastän man sannerligen
icke blev gladare av att beskåda dem. Och ändå hette den
förnämsta revyn »Wien lacht wieder»! När den hade premiär för
ungefär ett år sedan, voro säkerligen uppsättning och dräkter
verkligt flotta, vilket man icke med bästa vilja i världen kunde
säga nu. En äcklig, feminin sångare tycktes vara en av
publikfavoriterna. Gudskelov funnos några betydligt bättre artister
och dessutom uppträdde en del utmärkta danspar. En
jämförelse med Bolfs eller Karl-Gerhards revyer tål den icke, varken i
fråga om uppsättning eller innehåll.
På Theater an der Wien gavs »Die Königin», en operett som
ej gjorde någon människa gladare. Musiken är av Oscar Straus,
men trots detta fanns — åtminstone i mitt tycke — icke en
enda melodi, som fäste sig i minnet. Huvudrollen spelades av
Betty Fischer och det vackraste i hela operetten var hennes
entré i första akten med fyra stycken graciösa saluki-hundar,
som rusade ut över scenen.
Tyvärr stannade jag ej många dagar i de älskvärda wienarnes
stad, utan startade en arla morgonstund på min första flygfärd,
vars mål var Venedig. Den färden kommer jag alltid att minnas,
den var hänförande. Wien blev mindre och mindre, vi stego allt
högre och efter en stund hade vi alperna under oss. Maskinen
gick lugnt, men jag kunde icke låta bli att fundera över, var och
hur vi skulle landa bland dessa bergstoppar, om maskinen klic-
kade! Papperspåsen — för att tala om något mera prosaiskt —
hade jag redo hela tiden, men som väl var behövde den ej
användas! Det ena underbara panoramat avlöste det andra och
efter tre timmars storartad flygning voro vi i kanalernas stad...
VENEDIG.
För att få ett verkligt vackert och tilltalande intryck av den
mångbesjungna staden, bör man se den på kvällen, när månen
lyser och gondolerna glida fram över kanalernas vatten, som
på kvällen är svart och icke — såsom i dagsljus — enbart
smutsigt. När jag lyssnade till en vacker sopran, som sjöng »Ave
Maria» och såg gondolerna med sina lyktor i olika färger, då
greps jag verkligen av den trolska stämningen. I mörkret ser
man ju ingenting av de underbara broarna och husen — för
att studera dem, måste man nog ändå använda sig av dagsljuset!
Det närbelägna och fashionabla Lido var för mig en
desillusion, liksom så mycket varom man hört talas på förhand. Det
kan t. ex. alls ej mäta sig med det förtjusande Biarritz, varken
i fråga om strand, bad eller naturskönhet.
MONTE CARLO.
Ja, det här är ju en blixtturné och alltså bär det återigen i
väg, denna gång till min resas mål Monte Carlo och ej i
flygmaskin, utan med helt vanligt tåg, fastän det gick ovanligt fort.
Jag var verkligen nyfiken på denna mångomtalade och
mång-omskrivna yta av jorden. Monte Carlo liksom furstendömet
Monaco har ett underbart vackert läge: Monaco-klippan skjuter ut
i det blåa Medelhavet och som bakgrund har man de snötäckta
bergen, trots att man är omgiven av blommor och åter blommor.
Men det är icke naturens skönhet, som suger till sig de
tusentals utlänningarne i en aldrig sinande ström. Det är spelbanken!
En gyllene fasad, bakom vilken spelpassionen firar orgier vid de
gröna borden, som alltid ha sitt säkra klientel.
Vilka typer får man ej se därinne: Unga, gamla, vackra, fula,
eleganta och mindre eleganta, glada’och mindre glada! Varje
dag såg jag t. ex. en otäck äldre kvinna som med
svettdroppar-ne i pannan följde den hoppande elfenbenskulan, medan hon
med den ena handen höll om sina pluringar och med den andra
antecknade alla utkomna nummer. Eller den unge eleganten,
som nonchalant kastar ut sina tusenlappar och försöker att se
oberörd ut, när den ena efter den andra krattas in av
croupieren. Vidare de många olika människor av alla kategorier, som
spela med helt små insatser och efter sina särskilda »system»,
som alla naturligtvis äro ofelbara, men av vilka icke ett enda
duger i praktiken.
Själv spelade jag och vann samt hade verkligen så pass
förstånd att jag gick med min vinst. Till croupiérens stora förtret!
På Café de Paris kunde man sannerligen också se märkvärdiga
typer. Där fanns en sjuttiofyraårig amerikanska, förlovad med
en ung man på 24 år och de båda voro där varenda kväll. Hon
hade magnifika toiletter, olika varje kväll och hon deltog med
verklig entusiasm i dansen. De många landsflyktiga ryssarne
måtte tro, att de få uppträda hur som helst och prins Radziwill
var intet undantag: han dansade alltid i opressade, vita byxor
och blå kavaj. Kommentarer äro överflödiga!
En månad var jag i det vackra Monte Carlo och gjorde även
en mängd utflykter i de underbara omgivningarne, men sedan
bar det i väg hem igen över Paris, som var sig likt, även i fråga
om värmen!
520
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
