- Project Runeberg -  Scenen. Tidskrift för teater, musik och film / 1927 /
528

(1919-1941)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 17

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

lllliiiliilililillilllMliiillllilllllillllilllliillillliiiiiiilliniliiiiilllilllillllillllllllllllllllllllllllllllllllllllllllli SCENEN .........................................................................................................................................................................inni

EN DAG SOM Fl LM STATI ST | RÅSUNDA

Qösia S/tman i (-Bergman-fiCmen S n p er f e (tt gentleman

Det är en stor gallergrind — en respektingivande gallergrind
framför vägen till Råsundas mystiska område. Ovanför står
det »Filmstaden» med stora bokstäver, och den oinvigde
känner en lätt skälvning i halsgropen. Den oinvigde ordnar sitt
ansikte och träder in genom portarna. En herre med en stor
sopkvast är redan vid denna tidiga timme — klockan sju —
på post. Nej — så farligt är det inte. Han använder
sopkvasten för gårdens räkning, inte för er, mina ärade filmbitna
unga damer! Ty han är en gentleman. Han frågar naturligtvis
efter ert ärende, men eftersom jag hoppas ni har klara papper,
pekar han ut en dörr på den stora ateljelängan, och följer er
sopande en bit på vägen, gemytligt vitsande med anledning av
ert blivande — hm — uppträdande. Något mera vidlyftigt
frågeformulär eller någon alltför halsbrytande legitimering
förekommer inte.

Den första förskräckelsen ger vika för en behaglig känsla
av hemtrevnad och nyfikenhet, medan ni spatserar över den
stora gården fram till en liten grå dörr. En inspicient och
några arbetare hålla på att lossa något flygmaskinsaktigt från
en lastbil, men för övrigt är allt stilla. Inomhus är mera
livligt. Klädd i sin stora vita rock springer Manne Lundh,
perukmakaren, ivrigt sysselsatt omkring i gångar och trappor, än
uppenbarande sig i stjärnlogerna, än givande en vänlig anvisning
åt några bortkomna »extra». En stor person härute är också
fru Lundh, det hör man genast. Från den kvinnliga
logegången skallar höga förtvivlade rop på henne — det liknar
Mona Mårtenssons röst — fru Lundh och ett par kokta ägg
tyckas just nu vara hennes livs högsta önskan. Den där
korridoren är förresten intressant — läs bara på dörrplåtarna. Här
strålar i en lång rad namn, som komma att bli omtalade i vin-

terns filmer. Stina Berg, Karin Swanström, Mona Mårtensson,
Elsa Castro — Brita Appelgrens vita skor och luftiga
tyllklänning blåsa i draget från ett öppet fönster i en liten oettikerad
loge.

Om ni nu skall vara med i filmen — det är kanske inte så
omöjligt — blir ni placerad framför ett vitt toalettbord med
en stor spegel i en söt liten loge med två eller tre platser. En
ung dam kommer in, beväpnad med vaselin, sminkhandduk
och hudfärgat smink. Sedan blir ni behandlad som en baby,
torkad i ansiktet med fett och ingnodd med grundsminket, som
lägges jämnt och fint, så man knappt kan märka dess existens.
En dam numro två kommer för att göra finarbetet — lägga
nyanser och ögonbryn och vackra läppar. När ni är färdig
ser ni inte mycket sminkad ut — hela skillnaden mot ert vanliga
jag är att allt tycks så glatt, jämnt och markerat — så
förskönande som teatersminkning är däremot inte filmsminkningen.
Kameran är för skarpögd för att tillåta sina offer någon större
förvandling av status quo. Man gör den upptäckten, att
filmstjärnorna verkligen måste vara mycket vackra och fräscha —
Mona Mårtensson till exempel tycks knappast vara färglagd,
endast något pudrad — ehuru hon naturligtvis är behandlad efter
alla konstens regler.

Nere på gården köra bilarna fram, avlevererande regissörer
och stjärnor, och i ateljén är snart arbetet i full gång. Runt
omkring dåna hammarslag och ljuda kommandorop —
byggnadsarbetet i ateljéerna går jämsides med inspelningen.
Arbetare i over-alls, sjaskiga statister, inspicienter av alla de slag och
världsberömda stjärnor blandas om varandra. Alla förefalla
glada och vänliga — och intima. Man får det intrycket att
Råsundafolket är en enda stor familj. Själva inspelningen går
mycket tyst till, av de beryktade svordomarna och skriken hörs
inte ett ljud. Regissören läser scenariot, repeterar några
ögonblick ljudlöst och snabbt med aktören i fråga, ger några
lågmälda order till inspicient, kameraman och belysningsarbetare,
placerar scenen — och efter en kort belysningsrepetition till
mimiken är saken klar. Omtagningar göras visserligen ofta —
somliga scener kunna dra ut i oändlighet — men ingen otålighet
eller några förargelseutbrott kan märkas. Allt går städat, lugnt
och elegant till väga. Vi svenskar arbeta visst ovanligt fint,
när det gäller film, inbillar jag mig.

Klockan ett ropas lunchrasten ut, och det blir en halvtimmes
paus. Den lilla restaurangen ligger vackert uppe på en
tallbacke, till det yttre företeende skepnaden av en gammal
dalagård. Där finnas två matsalar, en för skådespelarna och en
för statister cch arbetare. Det går livligt till däruppe under
lunchen, smörgåsar och ägg försvinna snabbt, och så ned till
ateljén igen!

Hettan är kvävande och väntans timmar odrägliga.
Cigarettrökning förbjuden! Regissören liknar emellertid Alexander
den store — ingen har det värre än han. Han ligger i så att
svetten lackar och man blir trött bara av att se på. Råsunda
är nog inte så himmelskt som de flesta föreställa sig — det är
en arbetets plats, och säkerligen är kontorspulpeten mera
hälsosam och — vilsam, än vad de bortskämda »stjärnornas»
dagsverke är. Vid femtiden dra alla en suck — de heta, violetta
lamporna med sina pinande strålar slockna, regissören slänger
hop scenariot, skådespelarna skynda sig att komma i närheten
av ett tvättfat — och statisterna rusa till kontoret för att
lyfta den furstliga avlöningen. Så sättas bilarna i gång,
spårvagnarna fyllas och argusen vid porten griper åter sin kvast
och sopar bort en dags filmhistoria ur dammet!

Whithout.

528

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:10:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/scenen/1927/0528.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free