Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nu....ii.i......... SCENEN .1111...1...........mini«
EXPRESSIONISTISK DÅRSKAP I MA6DEBURG
Den ojämförligt största avdelningen på
Magdeburgut-ställningen upptages gom bekant av den moderna teaterns
iscensättningar och dekorationer. En av Danmarks mest
kända teatermän, doktor Egill Rostrup, har i en
synnerligen intressant artikel redogjort för sina intryck från
denna avdelning, och då vi äro övertygade om att hans
uttalanden även kunna vara av intresse för denna
tidnings läsare lämna vi här några utdrag ur den märkliga
artikeln.
Modern dekorationskonst - en dårhusvandring.
Ett ytterst märkligt fenomen är den moderna, tyska
teatern. Det gäller den dramatiska litteraturen, det
gäller den yttre scenbilden, och det gäller — om än i något
mindre grad — om skådespelarkonsten. — De
expressionistiska dekorationerna kan man studera på
Magdeburg-utställningen i alla dess olika faser. Hundrade, kanske
tusende små och stora teckningar, målningar och
modell-teatrar stå till förfogande för den, som söker förstå
denna kaotiska och sorgligt upprivna tidålders scenkonst.
Uppbyggligt är det sannerligen inte. Det är närmast som
en marritt.
Det första intrycket är egentligen ohyggligt; man tror
sig ha kommit till ett dårhus, där patienterna ha roat
sig med att göra dockteatrar. Allt är abnormt. -Himlen
är zinnoberröd, ärggrön, orangegul, bara aldrig blå eller
någon annan naturlig färg; träden äro blå, vita,
chrom-gula, bara aldrig gröna; husen äro trekantiga — om en
stor del av dekorationerna gäller det, att man över
huvudtaget icke är i stånd att se vad det skall föreställa.
Det hela är ett enda virrvarr av barocka linjer och
abnorma färger. Med förbluffelse läser man överskriften
på de olika utställarna: Staatstheater, Berlin,
Landes-theater, Darmstadt, Schauspielhaus, Dusseldorf och så
vidare. Smittan tycks ha gripit hela Tyskland.
Ty efter några dagars ingående studier börjar det gå
upp för en, att det rör sig om en smitta, en modesak,
en sensation. Det finns nämligen så utomordentligt litet
talang i det hela. Det röjer mycket få spår av
konstnärliga personligheter. Största delen av alla abnormiteterna
äro en direkt efterlikning av de tre eller fyra
expressionistiska konstnärer, för vilka denna form är ett
förhållandevis naturligt uttryckssätt. Resten — det vill säga det
övervägande flertalet — företer en konstens direkta
negation, uppfinningsförmågan i sensationens tjänst.
Diktaren och skådespelaren överflödiga
Principen är icke längre att skänka en inträngande
och konstnärlig återgivelse av diktarens verk på scenen.
Det har man kommit långt förbi. Nu gäller det att
framställa det, som diktaren borde ha tänkt, dikta vidare på
de tankar och de känslor, som den begåvade
iscensättaren kan gissa sig till att diktaren hade, innan han
ödeläde sitt verk med att skriva ned det samt supplera detta
— tyvärr alltså misslyckade — diktverk med den
moderna teatermannens geniala påhittighet. Så lyder teorien,
och efter den behandlar man även de största. I grund
och botten är diktaren ganska överflödig; vi ha därför
rätt och skyldighet att handskas med hans diktning
alldeles som vi själva önska, göra om, stryka så mycket vi
vill, dikta till om det behagar oss. I själva verket är
skådespelaren också alldeles överflödig. Konsten på sceneri
skapas av expressionistiska dekorationer och skiftande
blått, rött, grönt eller violett ljus.
Detta är icke ironi. Det är allvar. Det är den
»moderna» iscensättningens princip. I den av
teaterutställningen utgivna tidskriften »Die vierte Wand» återfinnes
på ett ställe bland andra aforismer följande: »Das Theater
ist lceine Vermittlungsanstalt fur Werke der Litteratur
und deren Vertreter... Das Theater muss von der
Litteratur (Niederschrift von Tatsachen und ihre Abstrak-
falla sig särskilt bekväma för publiken från villa- och
förstäderna kring Stockholm och även för den studerande
ungdomen i staden.
Efter första foreningsprogrammet, som går av stapeln
under andra hälften av oktober, inbjudas föreningens
samtliga medlemmar att vid ett sammanträde i
teatersalongen debattera verksamhet och programval samt välja
en styrelse, som kan träda i direkt förbindelse med
teaterns chef.
Intill dess föreningens styrelse kommer i funktion
föreslår Dramatiska teatern följande fyra program som
foreningsprogram:
1. Pär Lagerkvists »Den svåra stunden» samt
Hjalmar Bergmans »Porten». 2. John M. Synges »Skuggan
över dalen», Yeats »Shadowy Waters» och Lady
Gre-gorys’ »När månen stiger upp». 3. Jean-Jacques
Bernards »Martine». 4. John Masefields »De trogna».
Medlemsavgiften är graderad, motsvarande samman-
lagda beloppet av biljettpriset inberäknat nöjesskatten
för fyra föreställningar, varvid dock är att märka att
biljettpriset reducerats till under hälften av teaterns
ordinarie och alltså är lägre än vad till och med teaterns
matinépriser skulle betinga till det uppgivna antalet
föreställningar.
Dr Per Lindberg, på vilkens förslag hela detta
experiment med en publikorganisation satts i gång av
Dramatiska teatern, är naturligtvis utomordentligt glad åt
den lyckade starten. Visserligen hade han sig ju bekant,
att intresse för saken förefanns på åtskilliga håll —
något som givetvis undersöktes, innan man gick i
författning om att utsända inbjudan — men att det skulle
uppstå så stark tillströmning genast från början, hade
han dock knappast väntat. Så mycket angenämare var
därför detta tydliga bevis på förefintligheten av ett
teaterintresse, som lockas just av en dramatik, vilken minst
av allt kan sägas räkna med lättfången popularitet.
ANTIKHANDEL
STINA SWANBERG
VÄSTRA TRÄDGÅRDSGAT. 15-17-19
Uppköper och försäljer alla slag av antikviteter.
|ooo|
554
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
