Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiMiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiimiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiH SCENEN iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiniiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiuiiiiiiiiiiiiiiiniiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiim
EN NY DON JOSÉ
Een unge norske tenoren Simon Edwardsen,
vilken som bekant under förra säsongen tillhörde
Stora teaterns ensemble i Göteborg, fick den 31
augusti tillfälle att pröva sin konstnärliga kraft på
Kungliga teaterns anspråksfulla tiljor. 1 Don Josés
olyckliga skepnad utvecklade han enligt M. P. i Sv.
D. »en aktningsvärd dramatisk energi i lycklig
förening med en hel del vokala förtjänster. Hans
stämmas charm är dess släktskap med italiensk
tenorklang, men ännu har den icke vare sig den
obetingade rent vokala tjusningskraft eller den
musikaliska skiftningsrikedom som kunde göra
dess ägare till föremål för hjältedyrkan. 1 sin
framställning av typen träffade hr Edwardsen
ofta det rätta, mera dock genom instinkt än med
klar objektivitet, vilket i viss mån åven förklarar
hans benägenhet att omedvetet omgestalta
dialogscener till monologer. När han som skådespelare
blir mer fri från sin jagförnimmelse och som
sångare lärt sig vårda frasen och behärska
andnings-trycket, då borde ingenting kunna hindra honom
från att bli en konstnär av betydelse.»
Simon Sdwapdsen som Q)on fjosé i Gapmen
Strindberg, vars vilt sönderrivna dramer alls icke äro
dramer, kamp mellan öden och idealer, utan skrin från
en rotlös och hjälplös själ mot ett liv, som han icke
kunde leva, och mot en Gud, som han icke kunde tro på.
I världskrigets Tyskland fann hans jämrande och evigt
anklagande själsmonologer en resonansbotten som aldrig
förr. Och det expressionistiska dramat, som icke är
något annat än upphetsade själars jämmer, uppstod i tydlig
efterlikning av mästarens all form upplösande
pseudo-skådespel; »Drömspelet», »Till Damaskus» och
spökdra-merna med dess blodlösa, abstrakta lyrik blev i denna
förvirringens tid de stora, efterföljansvärda mönstren.
Expressionismens rai’son d’étre
Det skådespel, som således uppstod, var allt annat än
realistiskt. Det var blottat på handling, blottat på
karaktärsteckning, det innehöll i grund och botten endast en
sak: diktarens nakna själ, som planlöst, passivt och
hjälplöst kved ut sin rådvillhet mellan blodlösa
abstraktioner. Och det blev därför alldeles naturligt, att dess
dekorativa ram måste bli abstrakta, konstruerade
symboler, som icke liknade och icke försökte likna
någonting. Där ligger alltså så till vida en förnuftig tanke till
grund för allt detta krampaktiga »nya»; det vanvettiga
ligger blott i, att man överförde den dekorationsform,
som var försvarlig så snart det gällde det neurasteniska
dramat, till de stora, sunda diktarnas verk, till Moliére,
till Ibsen, till själva Shakespeare. En viss naivitet, en
stor del teoretiskt principrytteri och en oändlig massa
sensationshumbug är skulden till, att
Magdeburgutställ-ningen är i stånd att presentera så många av dessa
fantastiska, men oftast ganska fantasilösa smakförvillelser.
Det lider knappast något tvivel om, att vi även här
hemma i framtiden skola bli presenterade för fler utslag
av denna »nya» scenkonst. Låt oss då komma ihåg, att
den icke är ny mera, att den icke har berättigande ut
över det expressionistiska dramat, och att den har mer
med sensation än med konst att göra.
Endast där, där nationen i ångest och kval har
genomlevat ett själens sammanbrott, som det skedde i
världskrigets Tyskland, endast där har expressionismen sin rätt
som ett naturligt led i utvecklingen. Hos oss är den
rotlös och därför icke konst utan imitation. Ty konsten
är något, som gror med djupa rötter i ett lands och folks
hela kultur. Sensationer däremot är något, som varje
kulturlös apekatt kan hitta på.
b 56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
