Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiMiiiiiiiiuiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiMiiiiiiiiiiiiiiiiiii SCENEN ........................................................................................................■iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii....iiiiiiiiiii.......
Tyskarna ha gjort till specialitet att filma operetter, och att
de göra framsteg i genren visar otvivelaktigt det sista försöket,
Czardasfurstinnan. Nu ger ju denna operett
naturligtvis lämpligare filmstoff än de mera uppsluppna pjäserna, den
rymmer dramatiska scener och patetiskt sentimentala moment,
som synas lämpliga för den vita dukens uttrycksmedel. Men
det är överhuvudtaget en synnerligen välgjord film,
uppränningen är munter och trevlig med en rad briljanta scener från
den ungerska landsbygden och en livfull skildring av en
skördefest på greve Bonis gods, och handlingen flyter sedan jämnt
och raskt utan döda punkter men med en hel rad
välkompone-rade scener. Det vilar en viss förnäm air över filmen, som
gör att den trots den banala handlingen med sedvanliga
ingredienser betydligt höjer sig över föregående verk i samma
genre.
Spelet bidrar även till det goda helhetsintrycket. Titelrollen
spelas av Liane Haid, som visserligen är en smula ojämn både
i sitt spel och vad beträffar den yttre skönheten, men dock
är i besittning av temperament och charm. Fursten spelas
kultiverat av Oskar Marion, och goda typer göras vidare av
Imre Raday och Franz Vendrey. En mycket god
underhåll-ningsfilm.
Ett annat Ufa-lustspel har samtidigt gått över filmdukarna,
nämligen Sin egen rival, även detta en filmatisering av en
teaterpjäs. Det är framförallt som regiprodukt en mycket
rolig och bra film. Genom dubbelexponéringar, snabba
bildväxlingar och andra fotografiska trick har man kunnat driva upp
farten till högsta tillåtna och just därför hinner man heller
inte tänka på de eventuella smaklösheter, som i allmänhet
vidlåda tyska lustspel. Uppsättningen på det hela taget flott,
speciellt vad beträffar varietéscenerna. Den söta och livliga Lilian
Harvey skådas med nöje både som spansk dansös och blond
familjeflicka och följer väl med i den rivande farten. Regissören,
Richard Eichberg, tydligen ett namn att räkna med.
Men det är inte alltid det lyckas att göra film av en
teaterpjäs. Därpå ger En herre i frack tydligt belägg. Av
denna verkligt roliga och underhållande scenkomedi, vilken som
bekant hade André Picard som bärande författarnamn, har
Paramount gjort en visserligen fin och trevlig film, som så när
som på inledningen helt följer teaterpjäsen men, för att tala
med Valdemar Dalquist, den saknar dock pricken över i’et.
Det är rörligheten, farten och spänningen som fattas — och
den får inte fattas i en film av lättare underhållningstyp. När
ordet inte finns att sätta spets på situationen, så måste det
hela i stället snurra iväg så mycket fortare — det har den
bortskämda publiken numera vant sig vid och den tappar lätt
intresset, då den dramatiska spänningen icke är tillräckligt
intensiv. Eljest har »En herre i frack» en mångfald roliga
scener, och titelrollen kunde nog icke kommit i lyckligare händer
än Adolphe Menjous. Han ger full illusion både som en
smula lantlig markis och fullfjädrad Parisvivör och hans
mimik är i vissa scener storartad. Virginia Valli är däremot
onödigt träaktig som stolt grevinna.
En liten fjollig kokett i stil med den blonda Lorelei är K o
n-torsslavinnan. Den lilla maskinskriverskan, som
drömmer om att fånga en miljonär, och för all del lyckas också
(med konstbesynnerligt enkla medel), men som till sist i alla
fall väljer sin trogne tillbedjare på kontorsstolen, är ju icke
precis någon ny bekantskap. Men denna film är till två
tredjedelar ovanligt lustigt hopkommen och full av muntra
överraskningar, medan däremot den sista tredjedelen är hopplöst
och dumt sentimental och gör pannkaka av alltsammans. Innan
dess har man dock haft ganska roligt åt den lögnaktiga och
fåniga lilla människans krumbukter. Marion Davies är säkert
en intelligent flicka, annars skulle hon inte kunna spela naiv
med sådan framgång — det virriga hos kvinnspersonen
under-slrykes ytterligare genom de vidunderliga klädespersedlar hon
bär. Kjolarna släppa en bra bit ovanför knät — och du tid,
så’na ben! Odelat rolig är Georg K. Arthur som en stupid och
skrytsam gentleman. Denne aktör har i flera filmer visat sig
som en benådad komiker av det stillsamma slaget.
En hel rad pampiga uttsyrselfilmer ha under säsongens första
veckor dykt upp. Palladium öppnade sitt spelår med Starka
män, en skildring från de skotska ättefejdernas dagar,
effektfull, vacker, gedigen, men tyvärr en aning för tung och
utdragen. Filmen föreföll på allt sätt vederhäftig, minutiöst
förarbetad och trovärdig, uppsättningen var förstklassig och spelet
jämnt och gott. Den romantiska historien behandlar hatet och
fejderna mellan den djärva ätten Mac Donald och deras
mäktige motståndare, familjen Campbell. Den lilla Annie Laurie
står mitt emellan de stridande grupperna men slutligen följer
hon den starke Jan Mac Donald till hans örnnäste högst på
klippspetsen. Dessförinnan ha åtskilliga hundra både starka och
svaga män fått sätta livet till, och stridsscenernas mångfald
omväxla med lätt humoristiska och sparsamt förekommande,
välkomponerade kärlekscener. Men den röda tråd av hjärta
och nerv, som skall vibrera cch skänka de vackra tavlorna liv
— var var den?
Lilian Gish var fin och patetisk som Annie Laurie, men
hennes säregna skådespelarbegåvning kom i denna film knappast
till sin rätt. Norman Kerry var mycket stark och relativt skön
i sin högländarkostym och i andraplansrollerna sågs en mängd
briljanta typer, icke minst de båda huvudmännen för de
stridande ätterna.
Betydligt muntrare och synnerligen praktfull är
filmberättelsen om den vidlyftige herr Don Juans växlingsrika levnad.
Officin är Warner Brothers, som med detta praktverk stigit
fram vid sidan av de främsta inspelningsfirmorna i Amerika.
Regin, Alan Croslands, är delvis mästerlig och den glansfulla
uppsättningen ger allt vad ögat kan begära. Huvudintresset
DC.7bld£ESOTL
Hovjuvelerare. Operahuset, Sthlm.
KopVIDI Pudercreme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
