- Project Runeberg -  Scenen. Tidskrift för teater, musik och film / 1927 /
590

(1919-1941)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 19

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

11IIIIIIIIIIIMMIIIUIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIMIIIIIIIIMIIIMIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII1IIIIIIIIIIIMMIIIIIIIM SCENEN ...........................................................................................................................................................

Gdvin yKdo(pf)son ocf) ’JtåHan RVestevgren

i 0 i 6 6 u d Almberg <fc Preinitz, foto.

och föga ägnad att visa teaterns tekniska resurser —
ett kök i en modern arbetarkasern.

Men pjäsen har två förtjänster som inte kunna
skattas nog högt: innehållets äkthet och dialogens träffsäkra
naturlighet. Herbert Grevenius — det lär vara en ung
journalist — känner de typer och den miljö han skildrar
så grundligt som om han själv tagit inackordering i
en stockholmsk arbetarfamilj. Det är oförfalskad
naturalism — »åttiotal» som man en tid sade med en
axelryckning.

Därför erbjöd pjäsen också ett par tacksamma uppT
gifter för skådespelarna. Anders Henrikson som den
unge äkte mannen hade en stor kväll. Det var en
fullkomligt helgjuten uppenbarelse i mask, i dräkt, i
hållning, i tal och gester. Man sade sig oupphörligt att just
så måste han bete sig, denne skötsamme, självsäkre, lite
kantige men renhårige svenske arbetare, som dock långt
ifrån alltid varit något dygdemönster, just så måste han
reagera inför upptäckten av hustruns förflutna. Varken
mer eller mindre av brutalitet, behärskad av rasens
medvetande om det nesliga i att bruka våld mot en kvinna
och studiecirkelns lärdomar.

Märta Ekström som hustrun stod också på verklighetens
fasta mark. När man såg dessa båda ensamma i det
välhållna köket kunde man stundtals glömma att man satt
på teatern. Ett bättre resultat kan realistisk
skådespelarkonst knappast begära! Möjligen hade dock Märta
Ekström i sista akten en del tonfall som klingade väl
»bildat», men man får ju inte glömma att hon utövat ett
yrke som under flera år fört henne samman med andra
samhällsklasser.

Av den tredje huvudfiguren i stycket, den hjärtegode
periodsuparen Lindgren, hade Ivar Nilsson gjort en
genomförd och temperamentsfull studie. Bara sättet att

oupphörligt knuffa kamraten när han
talade med honom, liksom ville han fysiskt
slå fast varje sanning! Ivar Nilssons
skådespelarkonst passar säkert bättre för
filmen än lör radion. I konsten att komiskt
utnyttja den stereotypa gesten och
spasmen står han fullt på höjd med Victor
Lundberg och Sigurd Wallén.

Tyra Dörums portvaktsfru utgjorde det
andra muntrande inslaget — en särskild
eloge förtjänar hon för sitt gehör för det
stockholmska vulgärspråkets egenheter och
befängda uttal av vissa ord. En och annan
svordom skulle utan tvivel ha ökat
verk-lighetsintrycket och inte stött publiken —
man minns hur den jublade i »Pygmalion».

Naturlighet och ett osökt flickaktigt
behag präglade också Anna Lindahls Maj och
bådade gott för framtiden — att första
aktens dialog detta oaktat blev långrandig
kan ju inte läggas henne till last. Ivar
Kåge gjorde en bra soutenörtyp — alltför bra
i mask till och med, man fattade inte hur
hans värd kunde ha honom flera veckor i huset utan att
märka vad det vad för en filur.

Regien utmärkte sig genom en sådan precision att
även kaffepannan och potatisen fräste över precis när
de skulle. Dock störde det mig en smula att den ene
detektiven inte bar plommonstop.

Det helas äkthet förfelade inte att göra intryck på
publiken, det var en märkbar värme i bifallet.

Om någon för fem år sedan profeterat att man skulle
få bevittna exorcism på Oscarsteatern hade han väl
knappast blivit trodd. Men stycket med det konstiga
namnet för i minnet vad våra undrande barnaögon en
gång läste om djävulsutdrivningar i Nya Testamentet —
att sadducéer och fariséer hade delade meningar om
själens odödlighet ha vi ju heller inte glömt, men
däremot torde det överraska de flesta att finna
själavand-ringstron i en synagoga.

D i b b u k eller »Mellan tvenne världar» kallas en
dramatisk legend — sanningen att säga är den mera
legend än dramatisk. Ehuru författaren An-Ski uppges
vara av semitisk börd liknar han de stora ryssarna
fullständigt i sin melankoli, sin fatalism, sin mystiska
läggning, sin djupa själskunskap — och sin frånvaro av
detta dramatiska kynne, som synes vara vissa raser
förbehållet, främst de romanska.

Första akten är fylld av nästan outhärdliga longörer,
de fromma anekdoter som berättas med läsaralctig
salvelse äro ganska torftiga som prov på orientalisk visdom
och den beundransvärda interiören med sin gruppering
hinner man se sig övermätt på. Robert Atkins’ rykte som
regissör tycks inte vara ogrundat, men ett par
svårigheter hade han inte lyckats övervinna: hur är det
exempelvis möjligt att Leas samtal med väninnan om Chanan
inte höres av föremålet själv, som står och stirrar pä

590

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:57:00 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/scenen/1927/0590.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free