Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiitiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiiiitiiiiiiiiiiiiniiiiiiiii
SCENEN
IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII........Illllllllllllllllllllllllllllllllllllllll
och hatet i hemtrakten och lyckas åvägabringa försoning. Trots DEN SENÄSTE SWEDENHIELM
en del banala inslag, nästan oundvikliga i krigsfilmer, är
filmen spännande ej minst på grund av den överdådiga
miljöskildringen och de sällsynt goda typerna.
Lubitsch har nu en gång för alla befäst sitt rykte som
utmärkt regissör, och sedan tycks han kunna trampa på helt
lugnt i de gamla spåren under kritikens jubelrop. Hans sista
film, II a n s största frestelse, visar med all önskvärd
tydlighet att det kan vara farligt, då en regissör blir allt för
övertygad om sin förträfflighet och envist vill underhålla
publiken med små utsökta regidetaljer, tills filmen vimlar av
longö-rer och handlingen äventyras bara av lust att visa finesser på
i egins område. Elegansen i ovannämnda film är odisputabel,
men ack, i längden så tråkig! Personerna i filmen tyckes
utgöra en del av den charmanta omgivningen. Spelet är dock
gott: Irene Rich är smidig och skön, har levande mimik och är
välgörande fri från de choser som ligga nära till hands i en
roll som denna, en kvinna med intressant förflutet och dåliga
affärer, Ronald Colman är trevlig som alltid, han har dock
något valpaktigt över sitt uppträdande som borde bortarbetas, och
hans kärlek till Lady Windermere verkar lugnt opersonlig,
något som denna dam i May Mc Avoys tolkning kanske inbjuder
till. Hon är nästan outhärdligt sockersöt med ett ansikte som
en marmorskulptur, utan liv och intresse. Hennes make,
spelad av Bert Lytell, verkar engelskt godhjärtad och hederlig;
han förstår att med små medel göra lorden mänsklig och
sympatisk. Vad Lubitsch kan är att handhava de agerande på ett
oefterhärmlig! Sätt, inte många gester, men vad som finns är
uttryck nog.
Höstens roligaste film — filmens störste humorist — 1,000 skratt
i varje akt — förkunnade förhandsreklamen om den sista
Harold Lloyd-filmen Lillebror. Det är dock icke så
välbetänkt med alltför stora ord, publiken ställer in sig på att ha
vanvettigt roligt och fordrar absolut att få skratta varenda
minut — och så tycker man att det inte var så märkvärdigt! Den
sista Lloydfilmen kan för övrigt ingalunda ta loven av hans
bästa föregående, »Heja, heja» främst att nämna. Den har
naturligtvis sina putslustiga moment som återkommer då och då,
men dessemellan är den en rätt vanlig äventyrskomedi, och
Harold Lloyd personligen har ju det mest uttryckslösa ansikte
i världen, vadan det är fullkomligt oriktigt att titulera honom
»filmens störste humorist»; hans lycka är att han fått agera i
så många roliga och originella filmer, som dock säkert hade
varit lika roliga med någon annan i huvudrollen — i det fallet
skiljer han sig väsentligt från filmens ende verkligt store
humorist, Chaplin. Eljest är »Lillebror» underhållande, rapp, välgjord
och ställvis naturligtvis oemotståndligt skrattretande — låt oss
bara slippa överorden!
Eléne — Margot.
binders Q*ritf)iof som Swedenhielm senior
Skådebanan har även i sommar givit Hjalmar Bergmans snart
klassisk vordna Swedenhielms med Anders Frithiol som
Rolf Swedenhielm senior. En Sundsvallstidning säger om en
föreställning därstädes:
»På söndagen gavs Hjalmar Bergmans på samma gång
litterärt kryddade och roliga komedi Swedenhielms. Kvällen blev
en av sommarens intressantaste, dels tack vare pjäsen i och för
sig, dels tack vare det utomordentligt goda utförande den fick.
Anders Frithiof som Swedenhielm s:r skapade en av dessa
teatergestalter, som etsa sig in i ens minne. Hans prestation stod
i en klass för sig. Varmed dock icke är sagt, att de andra skulle
ha förstört sina roller. Tvärtom. Sällskapet är synnerligen
homogent.»
TEnTERALMnrinCK
Vs Komedi-Teatern. DOVER—CALAIS
Komedi i tre akter av Julius Berstl. Regi: Ernst Ekliind
IVAN PETERSSON-Körsnär
Tel. 31456 .
Schéelegatan 12
Sto c k ho lm
Patrick Sandercroft Ernst Eklund
Oliver Tuttle....... Nils Lundell
Corman Maclean... Einar Axelsson
D:r Basquette........ Sture Baude
J. L. Pickerton..... Knut Martin
John Holburt......Bror i Öbergsson
Titus Rhinelander... R.j Örnberger
Oladys O’Halloran... Alice Eklund
279 Dramatiska teatern. SONJA.
Skådespel i tre akter av Herbert Grevenius. Regi: Earl Hedberg.
Kurt..........Anders Henrikson Lindgren............. Ivar Nilsson
Sonja............Märta Ekström Fru Berggren.......... Tyra Dörum
Maj.............. Anna Lindahl En detektiv ....... Sten Lindgren
Nick................. Ivar Kåge
Koblbs Tftécr
äro odisputabelt de
finaste
KcpVIDI Pudercreme
606
Stockholm, Svenska Tryckeriaktiebolaget, 1927.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
