Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
illllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllltlllllllllllllllllllllllllllllllllllll!l!lllllllllllllllllllllllllllll SCENEN HiuiiiiiiimiHiiimiinmiiiniiuimiiiiiiiiiiiiiiiiimiiiNmiimiiiiiiniMNiiiiiiiiiiiiiimiimiiiiiHniiNHu»
"KLANGEN I FJÄRRAN" I KRITIKENS ÖRON
Sn 6aCettQ.vin.tett: fr. v. tfJiCma Skoglund, (CM.aj J3and fe (dt öster ffofj ansson
Q^arin StrömGerg, Qreta fjofjanson
Teatersäsongens första så kallade evenemang har ägt
rum: premiären på Franz Schrekers »Der ferne Klang»,
Klangen i fjärran. Kungliga teatern har dragit
ut på tiden med framförandet av detta verk så pass
länge, att dess egenskap av djärv och modernistisk
nymodighet icke längre kan pocka på intresset. Men man
kan också förstå att operaledningen tvekat, ty »Klangen
i fjärran» äger dock en hel del betingelser, såväl
beträffande det musikaliska som det sceniska, ägnade att
uppväcka storm, både för och emot — men mest emot.
Om kompositören Schreker haft en
viss-framgång med denna opera, så har
däremot librettoförfattaren Schreker
misslyckats ganska grundligt. Agne Beijer,
A. B—r i St. D., som allra strängast går
till rätta med verket, finner libretton i
all sin ryslighet utgöra en integrerande
del av Schrekers musikdramatiska
program och fortsätter: »Hela den
patetiskt-groteska historien kring vilken »Klangen
i fjärran» är byggd är så pueril, så stilllös,
så hyperteatralisk i all sin platthet, så
osympatisk i all sin naiva förgudning av
konstnären-martyren, så ofrivilligt cynisk
i sin blandning av raffel och serafisk
oskuld, av urblekt operaromantik och
music-hall-pikanteri, att man inte vet om
man skall skratta eller
gråta.» Samme anmälare anser
operan äga värde endast som
tidsdokument: »Som
konstverk håller det icke samman,
lever icke ett självständigt
liv och har väl icke
någonsin levat ett sådant.»
Däremot finner Kurt Atterberg,
K. A—g i St. T., texten
utgöra ett gott stoff för en
opera: »Vill man i Schrekers drama se en symbolik, så
finnes intet hinder mot att jämnställa ’hjältens’
ungdomskärlek — Grete — med denna obestämbara klang,
såtillvida att en tonsättare, som på sin ålderdom tror sig ha
nått sitt ideal, sin anade fjärrklang, kanske endast
mäktar finna något som förhåller sig till detta ideal ungefär
så som den kvinna, Schrekers hjälte Fritz, i sista akten
famnar, liknar hans ungdomskärlek. Mången
tondiktares musa har kanske ej mera otadlig vandel än denna
kvinna.» Julius Råbe, J. R. i G. H. T., förklarar det
»stiliserad realism», vilken hos den gamla skolan inte
finner erkännande och sympati. I lesginkan (kaukasisk
dans) försummade Karsavina tillfället att visa sig i en
äkta (och Gud, så klädsam) georgisk dräkt. I samma
dans uppträder hennes partner Vladimiroff i trikåbyxor
(blasfemi!) och tofflor, i stället för obligatoriska
broderade mjuka stövlar, med vilka grusinska dansörer bruka
åstadkomma underverk i tåspetsdans. Dräkterna voro
gedigna och vackra, fastän man väntat sig någonting
mera exceptionellt, djärvt och helt nytt, eftersom de
båda konstnärerna närmast komma från världsstaden och
ha de bästa dräkttecknare till sitt förfogande.
Tydligen har danskonsten blivit ett sekundärt intresse
i Karsavinas liv, hennes förhållande till dansen förefaller
numera vara av platonisk art. Hon är lyckligt och för-
PÅLSRAPPOR
samt alla de för höstens moderna PÄLSVERK, finnes i
alla kvalitéer till lägsta priser.
ERNST LUND H, KÖRSNÄR
Tel. Norr 210 72. 25 Upplandsgatan 25 Tel. 836 56.
nämt gift, har barn och har ingenting mera att sträva
efter. En konstnär håller sig fraiche i kampen, i
strävandet. Vilar man, har man det bra — slöar man till.
Vladimiroff var utomordentligt bba på alla sätt och
vis (utom hans pomaderade hår i Jägardansen och
hans föga klassiska näsa, det sista rår han visserligen
inte för). Oförklarligt är bara en sak: män, som trots
all kvinnoemancipation ändå äro och förbli världens
härskare, låta i dansen underkuva sig av kvinnor och
ställa sig i skymundan. En sådan förmåga som
Vladimiroff kunde med alla skäl i världen tryckas i annonser
med minst lika fet stil som hans illustra partner. Han
borde slå med knytnäven i bordet och hålla mera på
sina både manliga och konstnärliga rättigheter.
630
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
