Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
innu.....innu.i...min.. SCENEN ..........
Årets svenska film
numro två har nu
haft sitt elddop —
och Förseglade
läppar bestod gott
provet. Trots den
främmande miljön
och delvis även
utländska skådespelare har filmen en
äkta svensk prägel, det
vill säga prägeln av
god svensk film. —
Det är inte gott att
veta vad det beror
på, men ett faktum
är att de svenska
regissörerna lyckas
bäst med filmer av
tyngre innehåll; det
patetiska och
sentimentala ligger
tydligen vårt kynne
närmare än den
lätta komedistilen.
»Förseglade läppar»
är historien om en liten föräldralös italiensk flicka, som
kommer direkt från klostret och hamnar i armarna på en ung
engelsman, varvid kärlekens heliga låga genast flammar upp.
Men den lilla får också lära känna kärlekens avigsidor så pass
grundligt, att hon är nära att för alltid ta sin tillflykt till
klostret. Men så dör den unge engelsmannens sjuka hustru och
allt får sin milda och lyckliga upplösning. Paul Merzbach är
en produktiv och habil scenariowriter och »Förseglade läppar»
utgör trots sin hrist på originalitet säkerligen ett av hans mest
lyckade verk.
Gustaf Molander ger åter ett bevis för hur mjukt och sobert
han kan utforma en filmhistoria. Att han kan konsten att finna
rätta platsen för sina exteriörer, därom vittna en hel rad utsökt
vackra motiv från Italien, dit handlingen huvudsakligen är
förlagd. Den vackra fotograferingen bidrager även till den ögats
tjusning som dessa scener utgöra. Mona Mårtensson har här
sin sista svenska filmroll före amerikaresan och hon gör också
det bästa av den utan att dock nå tillnärmelsevis så högt som
i »Ingmarsarvet» och »Till Jerusalem», som väl betecknar
topppunkten av hennes karriär .hittills. Hennes flickaktiga och blyga
apparition och mjuka spelsätt är emellertid av lycklig verkan i
denna film. Den unge österrikaren Louis Lerch har den ganska
svåra manliga huvudrollen, vari han befäster det goda intryck
han gjorde som Don José i »Carmen». Han äger en innerlighet
och intensitet i aktion och uttryck, som ibland påminner om
Richard Barthelmess, ehuru han saknar dennes omedelbart
intagande gossaktiga charm, men han är också välgörande fri
fiån alla tjusarmanér. Edvin Adolphson är en filmbov av
internationella mått och når långt med diskreta medel, och Karin
Swanström gör som alltid en god typ av sin lilla roll. Stina
Berg är styckets snälla tomte, och hennes lagom mänskliga lilla
nunna är en riktig raring. Den rysk-franska skådespelerskan
Sandra Milovanoff slutligen i den lama hustruns roll
ådagalägger en frapperande intelligent mimik.
Amerikanarna stå väl oupphunna, när det gäller
äventyrsfil-merna — »Ben Hur» betecknar glanspunkten, och nyligen har
man fått ett nytt strålande exempel på deras skicklighet, inte
minst regitekniskt, i Havets befriare, en filmberättelse
om mandom, mod och morske män bland sjöfarare under
1700-talets farofyllda tid. Man förstår mer än väl att filmen på
grund av sitt historiska motiv — den unga amerikanska
republikens kamp mot och seger över Medelhavets pirater — blivit
mottagen med våldsam entusiasm i U. S. A., men även andra
länders filmpublik kan se den med stort nöje. Visserligen är
det huvudsakligen slagsmål, såväl man och man emellan som
masstridsscener som fyller handlingen, men de äro gjorda med
en fart, brio och humor, som försonar en med råheten. Den
lilla kärlekshistorien är mer än vanligt naiv, men en smula
romantik och rött hjärteblod kan ju behövas mellan
igenmurade ögon och blodiga näsor — för att inte tala om en och
annan huvudknopp, som skalas av ibland och trillar ner som
ett moget päron. Den stolta fregatten »Constitution» är
fotograferad i en rad verkligt granna tavlor, och filmen uppvisar
en hel rad briljanta typer. Wallace Beery gör en av sina
obetalbara sjöbusefigurer, assisterad av George Bancroft som en
rolig mästerkanoniär och slagskämpe, medan de unga tu,
Charles Farrel och Esther Ralston, nöja sig med att vara unga och
vackra. Segern är dock framför allt regisörens, James Cruze, som
åter dokumenterat sig som masscenernas mästare par préférance.
Stormens dotter är en berättelse i bilder om
amerikansk företagsamhet, hur den lyckats genom förutseende och
energi skapa om ödemark till paradis i »Gods own country»,
översvämningen — handlingens klimax — var tillräckligt
realistisk och »nervpirrende».
Ronald Colman och Wilma Banky göra de båda
huvudrollerna synnerligen sympatiskt, även om scenariot ej tillåter dem
någon djupare utformning av respektive roller. Men det är ett
sant nöje att se Wilma Bankys välskapade lekamen och hennes
sällsynt mjuka anletsdrag; det är bara synd, att hon ej får
tillfälle visa sin talang i mera krävande uppgifter. Colman är
alltid trevlig att se, fast även hans förmåga plottras bort på
mindervärdiga uppgifter. Regin vederhäftig. Eléne.
Sdvin SJfaotpfjson oef) HMona ^Mårtenson
i ^Förseglade läppar
640
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
