Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
miiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!lMiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiilliliiiiiiliiiiiiiiiiiiMiiiiii!!MiiimiiMiiiMinMiiiiiiimimiiii SCENEN miiiuiiiimmmiimiiMiimmiiMiiiiimiHiiiiiiim iiiiiiiiiniilllilillilllllllliiiiiiiiiiiiiiiniiiiiiilllllllllll
S)en som vilt (ja recensioner följer med mig.
En höst fann Allan Ryding det lämpligt att tillsammans med
Axel Engdahl starta en revyturné på en månad med en revy,
som gjort stor lycka i den goda men fuktiga staden Göteborg.
Utom undertecknad och Arvid Kindahl, en glad
Norrköpings-betonad komiker, skulle Zara Backman och den vid
Getå-olyckan så sorgligt omkomne Otto Hagert briljera i de mera
framstående rollerna.
För den i en Engdahlsrevy nödvändige hisingebonden
engagerades herr Gustavsson från Göteborg, som gjorde sin entré
vid sällskapet i ett så överförfriskat tillstånd, att han de första
repetitionsdagarna var tvungen att ligga till sängs. När jag
besökte min ärade kollega för att se till honom i hans
förnedring, bad han mig ordna så att han fick ett större antal
pilsner samt bad mig dessutom framföra en hälsning till
direktör Ryding att han skulle vara lugn, för han — göteborgaren
— hade spelat hisingebonde i’ flera år utan att var nykter,
så att det skulle nog klara sig nu också. Och ville han inte
ha honom vid sällskapet, så gjorde det detsamma, för han
kunde binda kvastar igen i så fall. Han hade nämligen innan
han skuttade in till Thalia ägnat sig åt kvastbindarens
hederliga, men föga konstnärliga yrke.
Vännen Gustavsson hade alltid sagt sin mening, vilket han
även gjorde en gång när August Lindberg gästspelade hos
Engdahl i »Tatlovs hemlighet». Gustavsson skulle göra en liten
roll, en berusad arbetare, som kommer inrusande på kontoret
och säger en del sanningar om arbetsledningen.
På första repetitionen var Gustavsson ganska beskänkt, och
gjorde sin lilla scen mycket realistiskt och verklighetstroget,
så att Lindberg uttalade sitt fulla gillande.
Dagen därpå var Gustavsson, egendomligt nog, nykter och
repeterade sin scen torrt och intetsägande, varför Lindberg
avbröt och sade:
— Som i går, herr Gustavsson!
Gustavsson gick fram till rampen, tittade på Lindberg och
svarade på sin breda göteborgska:
— I går, ja, f—n de ä la inte i da dä!
Vid premiären på revyn fanns för övrigt intet att klaga på
Gustavssons sätt att göra sin roll, annat än att han var alldeles
blå i stället för röd i ansiktet. Välvilliga kamrater hade
nämligen visat honom vilka färger han borde använda, och som
den vänliga själ Gustavsson var, ville han göra dem till viljes.
En som Gustavsson beundrade mycket var Otto Hagert. Han
var nämligen alltid så elegant, särskilt hans skor, med
isättningar i ett par olika färger, tilltalade Gustavsson i hög grad.
Otto Hagert, som, innan han kom till teatern varit på ett
apotek i sin hemstad Växjö, lovade att presenta Gustavsson
ett par sådana där vackra skor. Han lovade för övrigt även
oss andra en del överraskningar, när han kom till sin
mammas stad. Bland annat lät han påskina att han kände
recensenterna så väl så att det för hans skull även skulle bli rosor
åt oss andra.
När vi så en vacker dag kom till Växjö, gick Hagert först
av tåget, stannade vid utgången till sällskapet var samlat samt
talade och sade:
— Dom som vill ha skor och recensioner följer med mig!
Tyvärr höll han inte sitt ord vad pressen beträffar, för jag
vill påminna mig att alla utom han själv fick ganska bra på
huden. Men sitt löfte till Gustavsson det höll han. Han fick
ett par skor som skiftade i många och vackra färger, både
med mockainläggningar och det ena med det andra.
När vi skulle resa från Växjö morgonen därpå, stod hela
sällskapet samlat för att se Gustavsson komma i all sin glans.
Men han gjorde verkligen ett allt annat än glansfullt intryck,
näi han kom stultande som en krympling och med ett grymt
lidande tecknat i sitt anlete. När han väl kom upp i kupén
lossade han på sina fina skor och lät sina fötter svälla ut i
bara strumporna, medan han med vemod beskådade sin
vackra present. Han meddelade oss samtidigt att han skulle gå
med dem trots att de voro tre nummer för små.
— Du förstå la, anförtrodde han mig, att di här blir käcka
att gå me, när jag kommer hem till Göteborg — va’ gör de
om di tränger när de ä möcka!
Denna revy samlade fulla hus var vi drog fram, utom i
Västanfors, där Goodtemplarsalongen var synnerligen klent
besatt.
Vaktmästaren, som samtidigt var biljettförsäljare och
maskinmästare, var enligt vad han lät påskina en verklig
teater-förståsigpåare. Han stack inte under stol med att han
föraktade allt vad revyer hette och att den vi gav var allt
för svag för att locka publik i Västanfors. Publiken där var
van att se god konst. För att riktigt platta till oss talade han
om att Bloms sällskap ofta hade besökt Västanfors med både
»Löjen och tårar» och »Riddar Bengts hustru». Den där Bengt
ä’ skriven av Strindberg, upplyste han oss välvilligt.
Bloms sällskap hade emellertid inte fått hyra lokalen det
sista året därför att vaktmästaren ansåg att han inte hade
hållit konstens fana tillräckligt högt. Direktör Blom hade
nämligen spelat stora pjäser utan att ha tillräcklig personal så att
han varit tvungen att stryka en del figurer. Men den
teaterkunnige vaktmästaren hade så småningom tyckt att det gick
för långt med strykningarna.
— Jag tyckte verkligen att jag hade skäl att neka honom
nu sist när han ville komma, för kan ni tänka er att han
ville spela Strindbergs »Fröken Julia» på tre personer — men
då sa’ jag stopp! Valdemar Dalquist.
Astrid AlhxlstrÖEm Cso
MODESALONG
I&ålbEaotel&sgg&.tt. Stod&lhollsim
SÆ fctie6o laget
^ofjn (’l). J3öfgren Qo.
Siden-, ffde- ocfi Sjomuflstyger
tfredsgaian 3 — Siocbfjofm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
