Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iiiiiiiHiiiiHiimHniiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiMiiiiiiiiiiiiiMiiiiiiiiiiiiiiiiiiHiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii SCENEN ■■iiiiniinirniiiiiiiHiiiiHHiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiMiiiiiiiuiiiiiiiiiiiiniiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiniiiiMlllinin
KONSERTHUSOPERANS HÖSTSTART
storstaden och råkar i klorna på en kvinnlig bondlångare —
hans hjälplöshet är oändlig och rörande, även om den kanske
inte är rikligt naturlig. Det är för långt att här redogöra för
hans olyckor och hans vanära, som gör att han aldrig får
återvända till sin familj, som tror honom vara död — först som
gammal och bruten trasgubbe får han återse de sina. Han blir
övertygad om att de äro lyckliga och så stultar han okänd
tillbaka till sitt eländiga liv. — Först då en ung dam efter
premiären frågade mig, om »de fick varandra», kom jag att tänka på,
alt filmen helt enkelt inte har något liebespaar! Jannings
dominerade så helt och hållet som endast han kan, och det
behövdes inte mer. Hans klumpiga ansikte, som på ett så
utomordentligt sätt förmår spegla alla mänskliga lidelser, uppsluppen
glädje och gränslös sorg, lysande godhet och skrämmande
vrede, var det som hela tiden skänkte tavlorna liv — och vilket
liv! Jag såg filmen utan musikalisk beledsagning, vilket ju
alltid verksamt understryker de sentimentala momenten, men trots
frånvaron härav kunde man icke hålla tillbaka tårarna vid
många tillfällen, vilket bevisar hur starkt handlingen och
framför allt Jannings’ mästerliga spel förmådde gripa åskådaren.
»Frestelse» står trots sin ibland obestridliga sentimentalitet fullt
au niveau med denne skådespelares bästa europeiska filmer,
varför vi alltså inte längre ha någon anledning att se på de
allvarliga, amerikanska filmerna vare sig med överlägsenhet
eller skepticism. Fotograferingen var slutligen sällsynt lyckad,
och slutscenen med den i snöyran förtonande gatubilden något
av det mjukaste och vackraste vi sett i genren.
En film med fart och kläm på var centimeter av
celloluid-remsan är Senorita med Bebe Daniels som en synnerligen
klatschig »Zorro» i kvinnlig upplaga. Hon är vig och kvick som
en ekorre och fäktar och rider som en hel karl. Efter att ha
spelat man en längre tid för att rädda sin och familjens heder
och ära, kommer naturligtvis kärleken och avväpnar henne —
i ordets bokstavliga betydelse! I en duell med släktens fiende —
men samtidigt hennes hjärtas utkorade — måste hon nämligen
sträcka vapen. Eléne-Margot.
678
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
