Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iiiMMiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiMiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii SCENEN .................................................................
DRÖMSPEL OCH
FÄRGSPEL
Av ARTUR MOLLER
Calderons dramatik betecknas sedan gammalt i
litteraturhistorien som raka motsatsen till den samtida
franska tragedien med sitt stränga krav på handlingens,
tidens och rummets enhet. Det kan således synas som en
gärd av upphöjd opartiskhet och historisk rättvisa, att
när klassiciteten i Racines gestalt kommer till heders
vid Nybroviken anno 1927, bör även den spanska
romantiken få sitt. Uppriktigt sagt misstänker jag emellertid
att för nio tiondelar av publiken gå Fedra och Livet
en dröm i samma genre: patetiska och något
långrandiga gammaldags deklamationsstycken med fantastiska
moderna dekorationer och modern musik som faller de
agerande i talet. Jag hörde som ett sus av djupa
resignerade suckar bakom mig, när man märkte att hela
dialogen gick på vers, här som i Fedra...
De tre huvudrollerna på premiären den första
november utfördes av Sandro Malmquist, Per Lindberg och
Anders de Wahl. Låt oss ta dem i ordning.
En beprövad recensent i dagspressen förkunnar
visserligen att iscensättningen är helt och hållet en
modesak och att det är regissören som bestämmer: »vi ha
bara att buga oss och applådera». Det är ju onekligen’
att i hög grad förenkla kritikens uppgift, och någon gång
har man sett exempel på teateranmälare som fattat den
så. Men —
Till skillnad från den stående dekorationen i »Fedra»
bjödo de åtta »bilderna» (det franska ordet tablåer är
naturligtvis bortrensat — ur tyskan) på rik omväxling.
Några av dem voro ypperliga och stilfulla, en verklig
fest för ögat: så palatsinteriörerna med sin rikedom
av djupblått, gammalt guld och purpur. Löjliga
före-föllo däremot första och sista tablåernas klipplandskap
för den icke kubistiskt dresserade. Vi ha ju omsider
blivit naivismen kvitt i stafflimåleriet — den medvetna
åtminstone. Hur länge skall den spöka i teaterkonsten?
Dessa gråblå pappskivor gåvo icke den ringaste illusion
av storheten och ödsligheten i det berglandskap där
Sigismund släpar sina kedjor.
Dräkterna voro så gott som genomgående stilrena
och glänsande utan för mycken symbolism: man kan
särskilt nämna kungens, Astolfs och Rosauras i sista
akten. Inte utan fog utbrister Sigismund i en undran
om han kommit på maskerad. Men en maskerad med
så mycket fantasi och färgprakt har säkerligen aldrig
gått av stapeln i Stockholm ...
Här har onekligen teatern ett övertag, som filmen
aldrig kan rycka till sig och för vilket en äldre
regikonst inte haft blicken öppen.
Goethe lär en gång ha intygat att det inte finns något
i Calderons dramer, som »icke är beräknat för den
avsedda verkan». Det är i så fall en av de med ojämförlig
auktoritet uttalade truismer till vilka han ibland gjorde
sig skyldig. För vilken verkan skulle de annars vara
beräknade? Men han har också fällt ett annat, mera
bekant uttryck: »Man merkt die Absicht und wird
ver-stimmt.» Och det är ord som man tyvärr ständigt får i
tankarna inför den Lindbergska regikonsten.
Det hela går med en beundransvärd precision,
ingenting klickar (dock lär det väldiga maskineriet ha fordrat
ett extra generalrep natten före premiären).
Strålkastaren är där påpassligt precis när repliken skall
ytterligare färgas eller belysas. Och de mänskliga
maskinerna, statisterna, utföra sina stereotypa attityder och
gester med en Schneidigkeit som inte står tillbaka för
den preussiska drillen förr i världen: massregien
förnekar inte sina anor. Men ibland blir det nästan för bra:
man önskar att någonting spontant, någonting individuellt
skall bryta igenom, och man kräver dunkelt en smula
mera spelrum för sin egen fantasi.
Det spanska hovet var ju beryktat för sin stela och
obönhörliga etikett, dock visste man nog inte så på
pricken när man borde byta fot eller plats. Men det är sant:
dessa bräder skola ju inte längre föreställa världen utan
teatern. Och sådana effekter som Estrellas scen med
Astolf i andra tablån och med Sigismund i den tredje
fick man nog inte bevittna ens vid ett renässsanshov.
Man förstår så väl att ett drama som »Livet en dröm»
varit ein gefundenes Fressen för en Per Lindberg —
förlåt att jag får så många tyska termer i pennan, det
är väl någon slags smitta. Där finns ingenting av den
krassa realism som en reformator av hans snitt mest
av allt avskyr på teatern. Det hela är ett romantiskt
drömspel, med böljande och svävande gränser mot
verkligheten. Man behöver inte känna sig bunden av någon
polsk lokalfärg utan kan ge fantasien fria tyglar, frossa
i färgernas, i dräkternas och flaggornas retorik, i flydda,
festligare, ungdomligare och stoltare seklers
glädjeämnen.
Och så har ju Dramatiska teatern den ende av
huvudstadens skådespelare, som kan tänkas i en roll som
Si-gismunds! Som har hela den lyriska bröstvidden, det
eruptiva temperamentet, den mörka glöden och det
triumfatoriska, självförälskade överdådet. Vem kan säga
mej med ett så innerligt smekande tonfall som de Wahl!
I seklets början såg jag honom i en besläktad roll, Der
arme Heinrich på Svenska teatern; det var kanske hans
genialaste skapelse. Sedan dess ha över två decennier
förgått. Det var en närmare sextio års man som skulle
ge kött och blod åt Sigismunds stormande ungdomstrots,
hans åtrå, hans vånda, hans raseri. Men det var blott
i gestalten som åldern gjorde sig påmind. Anders de
Wahl har i blicken, i leendet, i stämman något av den
varje dag som går blir konkurrensen skarpare inom.
alla brancher. 9ip-top kvalitéer till billiga priser är dagens
lösen. Vara 8 olika tkéer-begär av Éder handlande att
få se vår katalog och prislista - i 32 olika förpackningar
borga enfiiralla och alla Jbren för vårt motto:
Endast det bästa är gott nog!
696
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>