- Project Runeberg -  Scenen. Tidskrift för teater, musik och film / 1927 /
698

(1919-1941)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 22

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

iii!iiii:iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiiliiiiiii(iiiiiiliiiiiniiiiiiiiiiiiiitiiiiii!iiiililimiiiiiiiMiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii SCENEN .........................................................................................................................................

eviga ungdom som gudarna skänka sina älsklingar när
de inte låta dem dö unga.

Det var en prestation, som i en del scener nådde det
sublima. Monologen då han återförts till tornet och
kedjorna blev föreställningens höjdpunkt; med den skulle
möjligen också en modern författare låtit pjäsen sluta.

Anders de Wahl har ju alltid lämnat ett mycket
tacksamt stoff till karikerad imitation; den bäste de
Wahl-imitatören lär dock vara han själv. Nekas kan inte att
man särskilt i sista akten återfann en del av de något
spasmodiska manér som han på senare år gjort intryck
av att ha kommit över. Det kan ha berott på trötthet:
uppgiften gränsar till det övermänskliga, och har det
repeterats två gånger natten förut...

Fallet Sigismund har i sin egenart en viss lockelse
även för en modern psykolog; pjäsens övriga typer äro
svårare att göra levande och fängslande för en
nutids-publik. Sven Bergvall lyckades verkligen förläna
pondus, en gloria av höghet och visdom åt den kunglige
stjärntydaren; det var utan tvivel näst Sigismund
kvällens lödigaste prestation. Den längsta läxan hade Ivar
Nilsson som Clotaldo: rollen ligger just inte till varken
för hans röst eller hans livliga temperament. Han
kämpade tappert mot longörerna, hade många tonfall av
äkthet och värme, men fick knappast den rätta
auktoriteten. Uno Henning var en vital, smidig och elegant
Astolf — men vadan denna kutryggiga hållning, så föga
lämplig för en furste och krigare! Och nu komma vi till
ett sorgligt kapitel: narren Basun! Om något öppnar
en klyfta mellan det sjuttonde och det tjugonde seklets
publik så är det dessa puckelryggiga narrtyper, vilkas
uppgift tydligen varit att i dramerna tillgodose
åskådarnas behov av en lättande och uppfriskande skrattsalva

då och då. Men sinnet för humor måtte verkligen ha
utvecklats och förfinats: det är i regel av litterär
ambition som någon numera småler åt Shakespeares
narrar, och den stackars Basuns erbarmliga roligheter
hälsades med samma stumhet från parketten till galleriet.
Den fysiskt krävande rollen hade fallit på Anders
Henrikssons lott, och han utförde den i traditionell stil,
med kullerbyttor etc.

Även om Dramaten inte befinner sig i någon embarras
de richesse när det gäller sköna och förnäma
kvinnoroller, borde dock både Estrella och Bosaura kunnat
få kompetentare bärarinnor. Att ge den äventyrslystna
och ärekära Rosauras roll åt en skådespelerska med
Jessie Wessels röstresurser och temperament förefaller
närmast som en onödig grymhet — och varför här lägga
sten på börda! I Anna Lindahls händer blev Estrella
knappt mer än en dekorativ mekanisk docka som kunde
tala — men inte läsa vers (lika lite som Jessie Wessel)
här hade ett ingripande av regissören avgjort varit på
sin plats. Hur mycket bättre och trevligare var hon
inte i Sonjas kök!

Till slut kunde programmet med sina tryckfel och
vilseledande uppgifter om mellanakterna förtjäna en liten
recension — när det erbjuder så stora svårigheter att
komma över ett exemplar stiga pretentionerna.

OSLO. — Nationalteatret har nyligen haft premiär på ett
märkligt skådespel av den unge journalisten-författaren
Nor-dahl Grieg med titeln Barrabas. Den utmärkt utrustade och
övermåttan lovande författaren är enligt Ronald Fangen lovande
också i detta skådespel. Därmed är det bästa sagt som kan
sägas om det. Och det lovande i stycket ligger uteslutande i
dess intention: han har velat något stort och något nytt.

‘Tjredje aktens sfutscen ur Sivet en dröm iimherg & Prtinitz, roto.

■698

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:10:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/scenen/1927/0698.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free