Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiMMiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiniiiiiiiiiii SCENEN HiiiiiiiHiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiHiiiiiHHiiiiiiiiiiiiiiiiimmimuiiiiiiiiiiiiiimi
Korngolds nyaste opera — Strindberg på Burgtheater
Brev från Scenens Wien korrespondent
Jjittri h, foto.
J3otte J3e(>mann ocf> ’}}an diiepura
i Q) a s PI) under der Cft e t i an e
Erich Wolfgang Korngold debuterade som elvaåring
med baletten »Der Schneemann» och han har
otvivelaktigt haft att kämpa mot alla de tistlar och törnen —
framför allt en avgjord skepsis — som ständigt spärra
underbarnets väg. Att han dock nått de tinnar, som
hans »Die tote Stadt» och nu senast Das Wunder
der Heliane bilda, tyder på en ovanligt stark
målmedvetenhet.
Libretton till »Heliane» härrör från ett mysterium av
den för tidigt bortryckte österrikiske diktaren Kaltneker
och har bearbetats för operascenen av Korngolds
specielle librettist, den bekante författaren Hans Muller.
Texten är icke något under — den håller sig mycket
snällt till den gamla historiska operastilen. Kärleken,
representerad av den sköna unga drottningen Heliane och
»främlingen», hos vilken även det unga blodet sjuder,
kämpar under tre akter en ojämn strid mot grymheten
i världen, representerad av den svartsjuke och
blodtörstige »härskaren». Denne påträffar i första akten
sin gemål avklädd i kapellfängelset dit han låtit kasta
främlingen. Helianes försök att bedyra sin oskuld möta
givetvis ingen tilltro, och hon släpas tillsammans med
främlingen inför »svärdsdomaren», vilkens makt t. o. m.
är större än härskarens. Då främlingen i andra akten
dödar sig med den dolk, som härskaren givit Heliane
för att hon skall utplåna sin skam, ålägges hon att bevisa
sin oskuld genom att återuppväcka den döde. Hon kan
visserligen icke förmå sig till detta prov utan bekänner
i stället inför bålet i tredje akten sin kärlek till den
unge främlingen. Och vad Heliane icke mäktat, uträttar
kärleken; den döde uppstår i översinnlig gestalt, och
tillsammans skrida de älskande in i himmelen.
Korngold tyckes ha behövt just en sådan text för sitt
partitur, och han har själv förklarat den idealisk. Kring
den enkla handlingen har han spunnit en skimrande
vävnad av välljud, som efterlämnar intrycket av att man
här står inför en stor repertoaropera. Redan inledningen
med sitt mäktiga treklangtema, som sedan går igen som
kärleksmotiv, är en fest för örat. Modern är Korngold
särskilt i fråga om orkesterbehandlingen; hans djärvhet
i slöseriet med klangsammanställningar — på rent tonal
grundval, om man undantager några mjuka, sympatiska
dissonanser — distanserar många gånger en Hindemith.
Orkestern klingar då och då kinesiserande, och
vokalis-terna ha det säkert inte alltid så lätt. I »arioso» briljerar
kompositören, och Helianes fiss-dur-aria i andra akten
inför domarna tillhöra de saker, som automatiskt
framtvinga en stormande bifallsyttring för öppen ridå.
Heliane företer i övrigt en oerhörd musikalisk stegring,
som når sin höjdpunkt i sista akten med den dramatiskt
gripande, upprivande inledningskören för att sedan
upplösas i den ljuvt klangsköna duetten mellan de älskande.
Framställningen var Wiens Staatsoper och verket
värdig. Lotte Lehmanns praktfulla stämma täckte Helianes
parti så fullkomligt, som om rollen skapats uteslutande
för henne. Jan Kiepura, som snabbt arbetat sig fram.
till wienarnas korade favorit, tolkade »främlingen»
naturligt med sin starka, varma tenor; i rollen har han ju
också ungdomen för sig. Som »härskaren» framstod hr
Jerger med sin sedvanliga sångliga och dramatiska kraft,
som tyckes vinna med varje ny uppgift. Dr Wallerstein
hade iscensatt verket och Staatsopers professor Rotter
hade förlänat det en ram, som torde bliva ett mönster
för övriga operascener.
POLYPHON
Det förnämsta märket
DANSNYHETERNA:
riallelujah » Silver Moon <» I wonder
A little «jirl, a little boy, <1 little moon
Ru§iian InI l.iby
Ilos Musikhandlarna Sverige runt?
700
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
