Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 23-24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iiMiiiiiHiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii S C E N E N iiiiiiiniiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiHiiiHiHiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiHiiiiiiiiiiimimiiiiiiiimiiiiiiiiniiiimiM*
ETT VERKLIGT SKÅDESPEL PÅ BLANCHE-TEATERN
Av ARTUR MOLLER
Qlagnar SÆvvedsson ocf) Sstfyev Q^oeck dansen
i Hivets gang
Den som slår sig ned i Blancheteaterns lilla salong,
resignerat inställd på att få se en dramatiserad
missroman, skall snart finna att Clemence Dale har ett par
överraskningar av det behagliga slaget i beredskap. Ty
visserligen finnas där de fiesta av de ingredienser varav
en engelsk publikbok brukar tillverkas. Där är
moderskärlek och sentimentalitet så det räcker till, skygg
själv-uppolfrande ädelhet i kontrast mot flärdfullt översitteri
och otäck illfundig lusta, konflikten mellan olika
generationer och i toppen på krokanen ett lyckligt slut för de
goda med upplösning av alla missförstånd.
Men där finns också någonting annat, glimtar av fin
själskunskap, en rapp dialog, en viss dramatisk spänning
trots det blankslitna uppslaget. Livets gång är dock
ett verkligt teaterstycke, som det inte skulle förvåna mig
om publiken fastnar för liksom direktionen gjort. Om
jag bortser från den sista tablån, som gör intryck att ha
blivit omstuvad och försedd med en annan slutkläm än
den ursprungligen avsedda, var det ingen tråkig afton.
Ether Roeck Hansen har i Livets gång sin största och
mest krävande roll tills dato, och hennes nervositet
gjorde sig starkt förnimbar, rösten blev ofta för högljudd och
den egendomliga halvfinska accenten störde i de patetiska
momenten. Men nog märkte man också vilka fonder av
spontan känsla, friskt temperament och varm kvinnlighet
som denna ännu något oslipade talang har att tillgå.
Men det obehärskade och forcerade i hennes spel fick
en stark relief då det framträdde vid sidan av en sådan
prestation som Concordia Selanders Mrs Farren. Här
var allt fulländat, måttfullt, med det drag av förädlad
naturlighet som ofta är den bästa konstens kännetecken.
Ah, dessa nyanser i minspel och de dämpade tonfallen,
dessa stillsamma glimtar av en gammal fin, nobel och
världserfaren kvinnas humor och milda ironi! Man tyckte
sig förnimma en fläkt av en snart förgången tids
teaterkultur, kanske i många stycken finare än den som nu står
högst i kurs.
Till detta plan höjde sig ingen av de övriga
medspelan-de. Maja Gadelius hade emellertid tagit ett stort steg
framåt och ut ur det amatörmässiga som vidlådde hennes
förra roll — nu var det snärt i repliken och hennes
Muriel blev så osympatiskt arrogant som man kan bli
med en så förtjusande apparition.
Hur regissör Harry Roeck Hansen kan vara nog
hjärtlös att ge en sådan roll som Mr Lomax åt skådespelaren
Harry Roeck Hansen är svårt att fatta. Ragnar
Arveds-son har åtminstone yttre förutsättningar att spela en
modern ung engelsman: i hela London torde det vara
omöjligt att uppdriva en magrare charmör. Härmed
sammanhänger väl också något visst knyckigt i plastiken.
Hans Martin hade emellertid avgjorda förtjänster, bland
annat genom sin maskulina hetsighet, som bildade en
hälsosam motvikt mot den myckna sentimentaliteten.
Olav Riego spelade med lugn, kurrande hemtrevnad sin
vanliga oförargligt narraktige och snobbige mammas
gosse. I en biroll som Muriels mamma bör Karin
Alexan-dersson nämnas för sitt förträffliga stumma spel.
KÖPENHAMN. — Betty Nansen-teatret har nyligen tramtört
det engelska lustspelet Lavendel! rökner ne av Daisy
Fisher. Författarinnan inför i de två äldre fröknarnas lugna,
snäva, lavendeldoftande tillvaro en trio utifrån livet: fader,
dotter och dotterns älskare. De gamla damernas värld blir
upp-och nedvänd till dess vildgässen slutligen ha dragit förbi och
de åter falla tillbaka i sin lilla vanetillvaro, som skildras
mycket vackert och utan sentimentalitet. Fru Anna Bloch gästspelar
som den ena av lavendelfröknarna och en ung debutant, fröken
Elly Kraa, gjorde lycka i flickans roll.
Dagmarteatret har vidare uppfört ett skådespel av Oluf Bang
med titeln Ära, en äktenskapshistoria med otrohet, skilsmässa
och slutligen självmord. Författarens juridiskt tränade hjärna
förnekar sig icke, och han känner noga teaterns verkningsmedel.
Stycket spelades väl av teaterns personal med fru Karen
Cas-persen och herrar Albrecht och Aage Schmidt som den eviga trion
hustrun-maken-älskaren. Framgången var dock medelmåttig.
CLARA EKSTRÖMS
öp tis da ^Magasin
Kung!. Hovleverantör. Firman grundad 1872.
^a (Lo 6stor g 3 Stoc/Lf}o(m
H. ICH.KroppHnsrn
DC.7Lndezsan
Houjuvelerare.
Operahuset, Sthlm.
748
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
