- Project Runeberg -  Scenen. Tidskrift för teater, musik och film / 1927 /
749

(1919-1941)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 23-24

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

iHiiMmiiiiiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiimiiiimiiiiMiiiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii SCENEN Hiiiiiiiiiniiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiuiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiir

MIN FÖRSTA JUL VID TEATERN

Ett ungdomsminne au en halvsekeljubilar hos Thalia

Jag var nyss bliven välbeställd aktör vid gamla
Ladu-gårdslandsteatern med en utlovad lön av 12 kronor pr
vecka. Som jag endast en gång erhöll 6 kr. av de
utlovade 12 och ett par tre månader gått kan man ju tänka
hurudana mina affärer skulle vara
vid juletid. Jag hade sedan ett par
månader hyrt ett litet kyffe i
Bollhusgränd allra högst upp för 10
kr. pr månad, men som jag låg
efter med hyran och mitt värdfolk
voro mycket fattiga blev jag
tillsagd att ovillkorligen skaffa
pengar före jul, eljest fick jag flytta.

Allt vad jag ägde var det jag gick
och stod i. Bonjouren fick
tjänstgöra både som över- och
underplagg, så inte led man av någon
överflödig värme. Emellertid
hade jag, trots mina ihärdiga försök,
omöjligt kunnat skrapa ihop några
penningar, varför jag blev utkörd
från min kula själva julafton —
sista respitdagen. Jag hade på
morgonen gjort ett sista försök,
men förgäves. Alltså stod jag där
nu. Utan mat, utan tak över
huvudet, iklädd tunn bonjour. Dystert
tyckte jag det var förstås, men
som jag hade sinne för det
dramatiska i situationen tyckte
jag att det var en väldigt bra
roll jag hade fått. Jag vankade
fram till Stortorget och
betraktade grannlåten. Tänkte på att
jag också haft ett hem att
komma till på julafton, att jag också fått leksaker och
allt det där. Gjorde en promenad ned åt Norrbro. Mötte
en f. d. skolkamrat som kommit på dekis. Han var glad
att träffa en bekant och försökte slå en vigg — hos mig
— ha ha ha! Han var mycket språksam men som det
var snöslask och mina skor ej voro så särdeles
vattentäta trampade jag vatten under hans långa tirader. Jag
märkte att han å sin sida hoppade likadant, och när jag
slutligen bad honom stå stilla svarade han att det var
omöjligt, ty han hade hål i sulorna under skorna. Ja, det
har jag med, sade jag avslutande vårt resonemang,
hoppande först mitt emot varann och sedan åt var sitt håll.

Det led mot middagen och jag hade ännu ej förtärt
en bit mat under dagen och som jag ej kunde
åstadkomma någon kroppslig föda gick jag i Storkyrkan, ty
där var varmt och stämningsfullt. Åh, vad orgeln och
ljusen tilltalade mig! Det låg så mycket vacker teater i
det hela. Ingen hunger kände jag och intet medlidande

med mig själv. Bara stämning och att jag hade en bra
roll. Men huru länge var Adam i paradiset? Festen tog
slut och jag som de andra måste vandra ut ur templet.
Klockan borde varit vid pass 6 e. m. Då fick
verkligheten bukt med mig. Till följd av
svält började jag frysa och en
underlig känsla i huvudet — kanske
yrsel — började infinna sig. Jag
larvade ned för Kåkbrinken in på
Västerlånggatan. Gick alldeles inpå
dess upplysta fönster, inbillande
mig att där var varmare. Från ena
fönstret till det andra och allt efter
som tiden gick blev jag slöare och
tröttare tills jag med ett reagerade
inför verkligheten. Ska du stupa
här på gatan? Sluta innan du
börjat? Nej, du ska leva. Förr då
bedja om logi på poliskontoret. Och i
det jag ryckte upp mig girigt
gripande som en drunknande efter ett
halmstrå — nu kommer det
underligaste — känner jag ett dunkande
i ryggen och i det jag vänder mig
om står min gamle skolkamrat O.
S. framför mig.

— Va står du och
gestikulerar för? Jag har inte sett dig
sedan du kom upp till
Stockholm.

Han hade det bra och var
anställd hos sin svåger, en
mycket framstående affärsman i
Stockholm. Efter många om och
men bekände jag kort. Jag var
på dekis, utkörd, utsvulten etc. men inte modlös.

— Du får kinesa på mitt sofflock, och lite mat skall
du väl också få, kom med bara.

Och så bar det upp på hans rum i Salviigränd. Hans
syster och svåger som bodde en trappa inunder ville alt
jag skulle komma ner till aftonmåltiden men. av flera
skäl föredrog jag att stanna på mitt varma sofflock och
med en hög smörgåsar och varmt te pratade vi länge
och väl tills slutligen sömnen tog mig helt och hållet —
det sista jag tänkte var, att när nöden är som störst är
hjälpen närmast. Bror Olsson.

KÖPENHAMN. — Folketeatret har haft en tydlig framgång
med Peter og Ping, en komedi i 12 avdelningar för stora
och små barn av Robert Storm Petersen. Han har
dramatiserat sin i hela Danmark kända teekningsserie om Peter
Vimmelskaft oeh den lilla Ping till en lustig liten komedi med ett
helt galleri av komiska personnager i äkta Storm-P:sk stil.

Höstnyheterna i Damväskor SPORRONG Sc CO.

ALLTID FÖRST
♦♦

23 Kungsgatan VASKAN

Kungsgatan 23

PORTRATTMEDALJER

Telefon: Namnanrop “SPORRONGS1.
Skisser och kostnadsförslag fritt på begäran.



749

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:57:00 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/scenen/1927/0749.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free