Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 23-24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iiiiiiiiniiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!iiiiiiiiii:iin SCENEN iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiimiiiimmiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiimiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii
Monte Carlos undergång, den senaste här visade
exponenten för fransk film, är tydligen inte av färskaste datum.
Den uppstyltade och fantastiska handlingen plus ett synnerligen
exalterat spel av den kvinnliga huvudrollinnehavaren, den icke
obekanta Frariceska Bertini, cch en underhaltig regi göra opuset
långt ifrån njutbart. Hjälten försöker göra det mesta möjliga
av sin tråkiga uppgift som internationell äventyrare, dock utan
större framgång. Bättre hade man väntat sig av den franska
filmen, som i våras gav oss så lovande prov på sin förmåga.
Och låt antediluvianska produkter som denna vila i fred i sina
gömmor!
Det senast framförda alstret av sommarens svenska
inspelningar är Hin och smålänningen, Erik Petschlers
bearbetning av det gamla folklustspelet av Frans Hedberg. På det
hela taget kan filmeditionen anses lyckad ehuru här och var
något utdragen; folklustspel och dramatik för vita duken fordra
som bekant något olika tempo. Thor Modéen gör en god
filmdebut som smålänningen, vilken genom ett sprängskott av
Mörkrets furste förhjälpes till rikedom och makt, men bättre är dock
Erik Petschler som den underjordiske potentaten, såväl i
naturtillstånd som i herr van Zaatens välpressade fysionomi.
Spinnsidan är med undantag av Jenny Tschernichin-Larsson, vilken
man med glädje återsåg som finnkäringen Titta Grå, klent före-
trädd. De unga damerna Anita Dorr och Greta Anjo verka
rätt dilletantmässiga.
Adolphe Menjou är i besittning av en stillsam men
verkningsfull humor, vilket man ofta kunnat konstatera, och i Till
damernas tjänst, hans senaste film, är han obetalbart
rolig. Hans ansikte är det mest stereotypa i världen, men det
är ej många, som genom en lätt blinkning med ögonlocket, ett
stelt stirrande med blanka ögon eller en nästan omärklig gest
kunna åstadkomma så lustiga effekter som han. Här spelar han
Europas förnämste hovmästare, personlig vän till kungar och
andra storheter, och det är en roll, som är som skapad för
hans gemyt. Interiörerna från den guterade restaurangen i Paris,
där hovmästaren som synnerligen upplyst despot för spiran, äro
utsökta i sina detaljer. Hans vistelse inkognito på vinterkurorten,
dit han reser i sporrsträck för att lära känna sitt hjärtas
utvalda, är också rolig. Han är flott och galant samt vän med
en kung, som är gäst där — och snart faller den unga
millio-närskan till föga för hans tjuskraft. Då den sköna slutligen
kommer underfund med att hennes tillbedjare ej är prins utan
hovmästare, tar hon honom dock till godo, och allt slutar i frid
och försoning. En verkligt fin och humoristisk film!
Ibland händer det att den amerikanska farten mattas av i
handlingen, såsom t. ex. i lustspelet I sovknpé, och detta
trots att historien utspelas på expresståget
Newyork-Chicago! Det är bara kärlek från första biten av
filmremsan och till den sista. William Haines är
sympatiskt pojkaktig, vilket är allt som behövs, han går på
friskt för att fånga Claire Windsor, som är skön nog
att kämpa för, och hans putslustiga nonchalans visar
gott gry för komedier. Det händer egentligen
ingenting, men filmen är dock ej långtråkig — en del
humoristiska dealjer lyckas bibehålla publikens goda humör
på resan genom Amerika med de två förälskade
ungdomarna.
Sensationslystnaden är större än man tror i världen,
det kan man konstatera, när man utstått en kväll med
beskådandet av »filmsuccén» Lidelser — amerikansk
upplaga under namnet »The Sea Beast». Barrymore
gör huvudrollen och man häpnar över att han lånat
sig till detta. Han gör visserligen det bästa möjliga
av sin fantastiska roll, men att av ett scenario, där
fysiska lidande bildar handlingens klimax, göra något
njutbart rår han förståeligt nog ej med. Han
upprepar för övrigt i någon mån sig själv; man igenkänner
mr Hydfe m. fl. figurer ur hans rollgalleri i den
spöklika figuren med de vilda hårtestarna, den stora,
buck-liga stormhatten och lytet — den fruktade kaptenen
över banditer och annat löst folk.
Scenerna där valen slitit av hans ben och
skeppssmeden med glödgade järn bränner sårkanterna, lik-
J3i[ Q)agovev i ®egäv
ett kommande fiCmdnama i den nytysfca stiCen
» - - - Jag använder ständigt Sanatogen i min
praktik och har för avsikt att framdeles
ordinera Edert utmärkta, ja enastående preparat»,
skriver en känd läkare om det av läkare världen
i mer än 24,000 uttalanden
rekommenderade och grundligt prövade styrke« o.
nervnäringsmedlet
Fås på alla apotek samt i färg- och
kemikalie-affärer från kr. U 75.
Priserna äro nu betydligt nedsatta!
Önskas ytterligare upplysningar, använd bifogade
kupong.
A.-B. Sanatogen, Kungsgatan 59, Stockholm 1
Sänd mig gratis och franko: Sanatogenprov och broschyr.
Namn:.........................................
Titel: .......................................
Adress:.......................................
762
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
