- Project Runeberg -  Scenen. Tidskrift för teater, musik och film / 1928 /
13

(1919-1941)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 1

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

gång lyckades han endast till hälften. Det rätta
spelhu-möret svek understundom; eller kanske rättare: han
förmådde inte tre akter igenom prestera så mycket dåligt
och knarrigt humör som rollen kräver. För allt det
pojkaktigt uppsluppna, det älskvärt ironiska, det soligt
sympatiska, som gör Olof Winnerstrand till en av våra
verkliga charmörer, ger honom den inbillningssjuke ingen
användning. Han strök visserligen kraftigt under
krämporna och knarrigheten; men den riktiga magsyran
fanns där ändå inte. Jag kom emellanåt att tänka på
Victor Lundberg: hur mycket mera förgrämt och
övertygande kan han inte redan uttala ordet mage!

Den andra huvudrollen hade Signe Kolthoff som
Toi-nette; hon var frisk, lössläppt, i sitt esse. Hennes
färgstarka, nästan sydländska fägring, passar ju också till
typen. Mindre lätt igenkännlig var Frida Winnerstrand,
som förde tanken till en praktfull och kostbar papegoja
och gav någonting i viss mån oväntat. (Det är inte så
ofta man har glädjen att konstatera sådant.) Renée
Björ-ling som den väluppfostrade vuxna dottern var söt och
höll sig klokt inom marginalen — lite mera glimt av
temperament skulle kanske inte ha skadat. En debutant
Signe Larsson, på elva vårar slog fullkomligt igenom i
sin scen och visade sig sedan sitta inne med något av
skådespelarkonstens stora hemlighet: att vara naturlig.

På svärdsidan äro herrarna Alw och Winge värda allt
tack för sina uppfriskande Diaphorus senior och junior och
med särskilt nöje återsåg man — äntligen! — Oscar
Johansson. Arnold Sjöstrand hade utseendet för sig som Cléant.

Ja, det var alltså den tredje sextonhundratalspjäsen på
tre månader! Nu bör turen snart vara kommen till den
samtida dramatik, som inte behöver spelas på
Klubbteater för att samla tillräcklig publik.

6(of “UVinnerstrand som

Det ges också en sådan. Med Romairi Rollands pjäs
har Oscarsteatern för andra gången försökt sig på ett
sorgespel; man kunde verkligen vänta att det skulle
slå bättre ut än det första. Till skillnad från Dibbuk är
Spelet om kärleken och döden laddat med

handling och spänning,
det har dramatisk
stegring och koncentration
— ovanligt nog för att
vara av Rolland, den
minst franske av
samtida diktare med
världsrykte. Då det samtidigt
är ett verk, som ur
mänsklig bestialitet och
förnedring lyfter sinnet
till heroismens och
resignationens högsta
rymder, får man hoppas att
publiken inte försummar
tillfället.

Stycket är en
enaktare, — men regien
hade funnit välbetänkt att
låta ridån gå ned för
fem (ej 15!) minuter
efter Nils Arehns entré.
Den markerar också ett
nytt skede — det övriga
är i viss mening förspel,
och från detta ögonblick
är det Jéröme de
Cour-voisiers breda gestalt,
lugna, rena anlete och
djupa stämma som domi-

ScenÉild ur Q) e n inbiCtade sjuke: Signe FRolttjoff, ÖCof C7V innerstrand ocf)

’Frida QDinnerstrand

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:11:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/scenen/1928/0013.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free