Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^avin Qran6evg
(jav sedan någon tid rempiacerat fru SfUice Sfclund i<zM.y steviet
GfiiCton, 9^ome diteaterns succépjäs, som fortfarande
går för fuffa fjus
9V*7s dlréfjn som Gourvoisier ocfj Sdvin SHdofpfison som Glaude RJaffée
i Spelet om kär le Hen o c f) cLöden
ner ar. Kanske ljöd
den något tröttare
och lågmäldare än
vanligt.
Skådespelaren föreföll knappt
att rent fysiskt vara
vid sin fulla vigör —
så mycket mera
beundransvärt att gå i
land med detta
kraftprov. Arehns
Cour-voisier bullrar
aldrig, har inga stora
gester, inga patetiska
tonfall — men han
utstrålar en
betvingande själsstyrka, en
anspråkslös godhet,
en resignerad visdom.
Vilken kontrast mot
den konst, med
vilken Edvin Adolphson
sökte ge Claude
Val-lée, den fredlöse gi-
rondisten. Vilda skrik, rullande ögon, hysteriska åtbörder.
Det är sant, han är ett jagat, pinat och dödsskrämt djur;
men han är också en soldat, en fransman i en kvinnas
närhet, en kavaljer inför ögonen på den älskade. Han
får inte verka pöbel. Hur skulle en sådan kvinna som
Sophie Courvoisier kunna älska en man (och hon säger
uttryckligen: jag har aldrig älskat dig mer än nu), som
så förlorar varje spår av hållning inför faran, på en
tid då dagligen män och kvinnor bestego chavotten med
lyfta pannor och leende läppar! Nå kanske är felet till
stor del författarens, men i så fall bör skådespelaren icke
överdriva det, utan snarare tänka på Craparts replik:
konsten är aristokrat.
Med den största respekt för Edvin Adolphsons
begåvning kan jag inte finna att han ännu presterat
någonting som ger anledning att flytta honom över i det
tragiska rollfacket, där han dessutom inte tycks kunna
undvika vissa gutturala reminiscenser av de Wahl.
En värdigare, ståtligare och noblare Madame de
Courvoisier än Pauline Brunius vore inte lätt att finna. Hon
ger visserligen ingen illusion av parisiska — därtill är
hon väl stel och flegmatisk, särskilt i de första scenerna.
Men det är här en bisak. Det är den kloka och ädla
hustrun, den kvinnliga pendanten till Couvoisier, det
gäller att framställa, och fru Brunius lyckades tilldela
denna nästan överjordiska varelse rätt mycket naturlig
kvinnlig charme.
Det var ledsamt att man efter pausen aldrig fick återse
Brita Vieweg, som hade en strålande apparition, just en
sådan skönhetstyp som epoken älskade, eller höra Nils
Wahlboms skeptiska och världsvisa aforismer. Mindre
saknade undertecknad Dora Söderberg — väl gråtmild
— och Håkan Westergren, som anlagt en Bonaparte-
mask och sökte
verka så viril som
möjligt. Men till militär
passar han nu inte.
Manlig och rejäl
var däremot Mathias
Taube som Lazare
Carnot, Rune Carlsten
bör modifiera det
clownartade i sin
mask; till gengäld
torde inte Peau d’Ane
ha kunnat springa
omkring på Paris’
blodbestänkta gator
med så snövita ben
som Eva Lagerström.
I det hela taget
var emellertid regien
värd sitt beröm och
bidrog till
slutintrycket av en stark och
levande föreställning.
NYTT ANSIKTE PÅ KOMEDITEATERN
Carl JCundgren
83 ^Regeringsgatan 83
Tel. 13997
Atelier får
Jdyxstiodon-
tillverRning
öpecialili:
Originalmodeller ocb
‘Jndioiduella låstformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
