Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KUNGLIGT PÅ SCEN OCH PARKETT I CHÅTEAU BAROWIAK
Brev från Scenens Uppsalakorrespondent.
Säga vad man vill om den litterära studentteatern i
Uppsala — och det finns nog en del att säga — modig
har den nu alltid varit. Trots intriger och kulisspel av
minst lika dominerande slag som vid vilken stor teater
som helst (tre styrelser ha bl. a. i rask följd förbrukats),
trots synbar svårighet att skaffa tillgängligt akademiskt
skådespelarmaterial och trots saknaden av alla resurser
i dekorations- och uppsättningsväg (utom vid de stora
paradtillfällena i aulan med Disa- och S:t Niklasspelen)
— trots detta ha vederbörande frejdigt gått på. Och
studentteatern har (gudskelov, säger den teaterentusiastiske)
städse segrat, så gott man nu kan det med amatörteater
överhuvudtaget. Studentteatern har spelat Strindberg
och Hjalmar Bergman, mirakelspel och medeltidsfarser,
Synge och Yeats, Messenius och nu senast Shaw.
Det är den »antiromantiska» komedien Hjältar av
den engelske nobelpristagaren, som just i kväll gått över
Chåteau Barowiaks klassiska tiljor. Sett med kritiska
ögon brast det åtskilligt i representationen i kväll;
mycket får skrivas på premiärnervositeten, som ett par
gånger hotade bli katastrofal, men även bortsett från
dylika missöden fanns det ödesdigra svagheter.
Men! Amatörteater är amatörteater. Och det fanns
också ypperliga ansatser, verkligt goda scener, spelet
fick för några minuter då och då en kläm, en glans, som
måste besticka även utanför vänkretsen. En del kan helt
enkelt räknas till det bästa, som studentteatern hittills
presenterat, och de medverkande förtjäna en ärlig honnör.
Shaws fyrverkeri av sarkasmer och spiritualiteter
närmar sig ofta studentspexet eller rättare sagt det
studentspex, som vi väl alla drömma om (tänk om
uppsala-spexet hade en Shaw, bara en miniatyr t. o. m.!). I de
scenerna fick ju denna Shaw-tolkning av studenter en
tjusning och omedelbarhet, som icke ens stora
professionella skådespelare kunna förläna pjäsen. Trots
premiärnervositeten var succén också given.
Det är kanske inte artigt, men man måste så börja
med herrarna bland de agerande. Kand. Wodzak talade
dialekt, så att kronprinsen på parketten viskade något
till sin gemål, ocl} aktören kom tråkigt av sig i sista
akten, men hans Bluntschli var en av kvällens allra bästa
prestationer; Vi ha förut lagt märke till kand. Wodzak
på studentteatern och vårt intresse är nu riktigt spänt
— på hans nästa roll. Fröken Maja Weman hade den
rätta frejdigheten som tjänsteflickan Louka, en knyck
på nacken, en glimt i ögonvrån och ett trippande, som
visste var det tog, för att citera Buneberg. Fröken Zerny
Jonsson var intagande som hjältinnan och spelade på det
hela taget mycket bra och sympatiskt. Hon har ett så
flickaktigt rart sätt att rynka pannan och se »snäll» ut.
En aning mer glöd skulle dock ej skadat. I de mindre
rollerna fick man se fröken Maj Lunden och herrar J.
Isander, H. Granberg och A. Rönquist.
skarna instuckna i bandet och ned till de löjliga snabelskorna
var strålande lustig. Huruvida den tjädrande gången och
tjuv-pojksmaneren var likadan hos Sigge Wulff i tiden kan den som
skriver dessa rader av naturliga skäl icke yttra sig om, men
visorna voro i alla händelser desamma, som gladde 90-talets
stockholmare i lika hög grad som våra dagars Rolf- och
Karl-Gerhardsschlager. Lill.
tyn hi s Sigvard som Saranoff i VL j ii (ii a v
Publikintresset koncentrerades sedan på prins
Sigvard, som i Saranoffs roll för tredje gången stod på
Uppsala teater. Det kan sägas genast: prinsen var
alldeles utmärkt. Han rör sig ledigt och scenvant, talar
distinkt och vårdat, han »agerar» med lust och liv.
Saranoffs repliker fingo särskilt i slutakten en avslipning,
en alldeles riktig komisk klang av betryck och shawsk
heroism, som framkallade applåd för öppen ridå. Detta
var otvivelaktigt prinsens bästa roll — hittills få vi
kanske tillägga. Det blev förstås applådstorm och
blomsterregn vid sista ridåfallet.
Vi ha förut antytt det och rubriken har redan talat
om det: det var ingen »vanlig» succés, detta. Det
fanns kunglighet även i salongen. På gamla chåteauets
nersuttna parkettstolar sutto kronprinsen,
kronprinsessan, prinsessan Ingrid och prins Gustaf Adolf och glad-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
