Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man givit en av Shaws äldre komedier Z i n s e n, dår en
av de mera framträdande unga talangerna, Grete
Mos-heim, gjorde en utmärkt prestation.
Skådespelare gör författarsuccé.
Hos Barnowsky har på Theater an der
Königgrätzer-strasse givits Strindbergs Gustaf III med Rudolf
Fors-ter i titelrollen, men denna pjäs kunde som man förstår
icke uppväcka något större intresse hos den tyska
publiken, då det ju rör sig om rent svenska historiska
angelägenheter. I Komödienhaus spelas en av säsongens
största succéer, Hokuspokus av Curt Goetz, en populär
författare och skådespelare, vilken som bekant även
uppförts i Stockholm, där hans »Peter Peter» spelats på’
Mindre Dramatiska teatern samt »Menageri» på
Komediteatern. Hos Robert på Tribune har Franz Molnars
Spiel im Schloss uppförts över 200 gånger och
kommer sannolikt att gå till säsongens slut, vilket inte är
så underligt, då man betänker, att teatern endast
rymmer 300 personer och utförandet med bland andra
Leopold Kramer, Romanovsky, Ettlinger och Käthe Haack
verkligen är synnerligen sevärt.
Saltenburg har i Lessingtheatern haft två stora
framgångar efter varandra. Han öppnade säsongen med
Henrik IV, vars båda delar Berlins mest talangfulle
regissör Karlheinz Martin sammanfört till en, varvid till
på köpet en Falstaffkomedi utkristalliserats ur
kunga-dramat, och denna ger Eugen Klöpfer som Falstaff rika
tillfällen att ge prov på sin humor. Paul Wegener som
Henrik IV, Ernst Deutsch som Heinz och Johannes
Rie-mann som Percy Heissport ha verksamt bidragit till
pjäsens framgång. Den 15 oktober följde den med allrg,
största spänning motsedda urpremiären på
Schinder-hannes av Carl Zuckmayer, den med en gång berömd
vordne författaren av »Fröliche Weinberg». Med Eugen
Klöpfer och Käthe Dorsch i huvudrollerna gjorde
stycket stor lycka hos både kritik och publik.
Den statliga scenen har haft ett lyckat framförande av
Peer Gynt liksom även Volksbuhne, och slutligen
planerar också Das Deutsche Theater under denna säsong
ett uppförande av denna Ibsenpjäs.
Två nya lovande teaterdirektörer
Den berlinska teatervärlden har i år riktats med två
nya teaterdirektörer, vid vilka man fäster de allra största
förhoppningar. På Renaissance Theater inleddes
spelåret under direktion Gustav Hartung med ett gammalt
stycke från 1700-talet av John Ford, Giovanni och
Arabella, som dock icke gjorde någon lycka, och i
Theater am Nollendorfplatz gör Erwin Piscator scenen
till en agitationslokal för kommunistiska idéer och ernår
på detta sätt att kväll efter kväll se salongen fylld till
sista plats. Det är omöjligt att inom ramen av en artikel
som denna kunna värdesätta Piscators personlighet och
konstnärliga skaparkraft, varmed han uteslutande tjänar
en tendens, som ställer sig fullkomligt avvisande mot
borgerlig kritik och borgerliga sällskapsskikt över huvud
taget. Det återstår att se om den överraskande fram-
Sibyllegatan 53, vid Harlavägen
IRLÄNDSKT PÅ KLUBBTEATERN
Klubbteaterns andra program bjöd på tre irländska enaktare,
två av Synge och en av Yeats. Föreställningen var synnerligen
intressant, även om en och annan kanske börjar bli mätt på
den ymniga förekomsten av lik i klubbteaterprogrammen, varje
pjäs som hittills givits har uppvisat minst ett. De båda
Synge-sakerna i det irländska programmet, Skuggan över
dalen och Ritten till havet, voro emellertid av det
omedelbart fängslande slaget, medan Yeats’ Längtans land
med sin svävande symbolik och stiliserade drömstämning icke
fick det riktiga greppet kring publiken. »Skuggan över dalen»
har enligt R. G. B. i A. B. »en blandning av primitiv sarkasm
och en något kulturfärgad friluftslyrik. Den är fylld av stor
humor, med de olika karaktärerna skarpt tecknande sig mot
varandra, ett mästerstycke av märgfull koncentration i otvungen
dialog». Märta Ekström som den unga bondhustrun, fastkedjad
vid den gamle elake gubben, gjorde åter en av sina pregnanta
figurer. G. L—d i N. D. A. säger utan ett ögonblicks tvekan, att
»ingen skulle kunnat göra den som hon; hon kan vara genuint
folklig på ett sätt, som formligen överrumplar — robust och
samtidigt lyrisk.» Ivar Nilsson spelade enligt A. B—r i St. D.
»gubbrackaren med sedvanlig vass och torr komik. Colbjörn
Kmidsens luffare var en briljant typ i det yttre, måleriskt grann
i all sin ruskighet. Men rösten rådde han inte på, den är ännu
för obändig och tung för att låna sig åt den sortens
kolingshu-mor.» Ragnar Falck gjorde slutligen en god typ av en ung och
harhjärtad herde.
Det starkaste intrycket gjorde otvivelaktigt »Ritten till havet»,
en kort situationsbild från en fattig fiskarstuga, där tre ensamma
kvinnor gå i dödsångest för den ende kvarvarande sonen, som
till slut även han tages av det grymma havet, som berövat dem
fadern och fem söner förut. Det är enligt A. B—r »givet med
en återhållen häftighet som skakar oss i vårt innersta, en besk
saklighet som övertygar, en osentimental humor i allt det
tragiska, en blick för det egenartade och väsentliga hos dessa
trånga, vidskepliga och ändå trots allt heroiska människor som
gör levande», enligt G. L—d »en symfoni av gråt och vind, om
vilken man inte kan säga annat än att den var gripande och
att den var skön». Stycket tolkades utmärkt. A. ö. fann
Maria Schildknecht i den gamla moderns roll vara den, som
samlade »dramats mörka och mumlande poesi; hon gav en enkelt
gången även kommer att bli långvarig. I varje fall
be-sökes Piscatorscenen för närvarande av en hel mängd rent
borgerliga element. Efter Trollers Hoppla wir
leben, som uppförts över 50 gånger, behärskar nu
Ras-putin, Die Romanows, Der Kriegunddas
Volk spellistan med Paul Wegener som Rasputin. I
varje fall söker Piscator nu redan en andra scen, där
han kunde utnyttja de stora framgångar han
otvivelaktigt haft. Nu har han varit tvungen att nedlägga
pjäser, som varit långt ifrån utspelta, för att ge plats på
spellistan för kontrakterade, nya stycken. Så måste till
exempel »Hoppla wir leben» nedläggas, medan den ännu gick
för fulla hus.
Berlin i dec.
Ernst Fall.
(D * t (7° ’ är och förblir
JUiptons Oe det bästa.
T TTYT/^Vf dr vär’dens största och
J—✓-L-tr JL >—)IN förnämsta ‘Téftrma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
