Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I den långa raden av bättre, sämre och utmärkta filmer får
man någon gång också se ett konstverk. Ett sådant konstverk
är F. W. Murnaus Soluppgång. Att denne regissör är något
annat cch mer än en skicklig hantverkare visade han ju även i
»Faust», ehuru han där sköt över målet på ett betänkligt sätt
och förkvävde sagans ande, mening och liv i filmfantasteri,
teknik och blå dunster. Han har behållit sin personliga egenart
även sedan han kommit i amerikansk tjänst, det visar denna
Foxfilm klart och tydligt, men samtidigt har han denna gång
hållit sin fantasi inom vissa gränser och i stället vunnit i
bildverkans förtätade intensitet.
Den i och för sig enkla handlingen om mannen, hustrun och
förförerskan är som bekant hämtad från en novell av
Suder-mann, måhända bidrar rasfrändskapen mellan författare och
regissör till det starka helhetsintrycket. Men även skådespelarna
ha sin stora andel i detta. Främst är att nämna den lilla
underbara Janet Gaynor, som här för andra gången visar sig i en
märklig film och likaledes för andra gången frapperar genom
sin talang, sin friska cch mjukt kvinnliga charm och sitt rörande
unga ansikte, där varje fiber skälver av liv. Bredvid henne
blir George 0’Brien — mannen — en smula blek, men han är
mycket god som typ och hans spel har en omisskännligt äkta
prägel. Även den sista i trion, Margaret Livingstone, som spelar
den avgrundsande i kvinnohamn, som är nära att för evigt trasa
sönder det spröda ting som heter lycka, är mycket god och
trots sin måttfullhet i aktionen fullt övertygande.
Någon stans på gränsen mellan »bättre» och »mycket bra»
skulle man nog kunna placera Kosackfurs te ns gisslan,
en historia från krigsutbrottet, som i vissa delar påminner om
Stillerfilmen »Hotel Imperial». Miljön är nämligen densamma:
SÆdolpfje tzhlenjou
i sin närmast
(tömmande film,
Sn gentleman
i Paris
en liten stad eller by på rysk-österrikiska gränsen, som under
handlingens gång byter herrar två gånger. Kosackfursten har
förälskat sig i en ung judinna och då han blir herre över staden
uppställer han villkoret: antingen tillbringar den vackra
judeflickan natten hos honom eller också bränner han hela byn med
invånare. I det avgörande ögonblicket visar emellertid
kosackfursten sitt ädelmod och låter henne gå. Ivan Mousjukine ä ren av
filmens mest fascinerande gestalter, men skön är han inte och
fiamför allt inte lyrisk. Hans ljusa, hårda ögon och elaka leende
äi inte mycket likt de vackra, amerikanska unga älskartyperna
men bra mycket mer karaktärsfyllt. Dessutom har han en strålande
humor, men lyrisk — nej! Vilket inte hindrar, att han ändå är
synnerligen intagande. Mary Philbin som flickan var ljuv och
vacker men något sötaktig, man skulle önskat något mer av ras
och resning, i synnerhet bredvid den genuint ryske hjälten. En
utomordentligt god prestation var Nigel Le Bruliers gamle rabbin.
Cecil de Milles senaste storverk Konungarnas Konung
är en grandios filmskapelse. Ämnet är det mest krävande av
alla — några falska scener, och allt skulle vara förstört, men
regin är över all kritik och fotograferingen konstnärlig. De
personer, som utföra de bibliska gestalterna, ha gått till sina
svåra uppgifter med allvar och eftertanke, deras prestationer
flyta tillsammans med händelserna och mystiken i detta
mänsklighetens största drama. Kristusgestalten framstår ljus och klar
utan sentimentalitet, man känner endast högheten i det
majestät, som här förkroppsligas i en svag människas tolkning. R.
B. Warner gör ingenting märkvärdigt av sin’ ömtåliga roll, men
han låter det innerliga ta sig uttryck i Människosonens kontakt
med jordens innevånare. Vi känner vidare igen Joseph Schildkraut
som Judas Iskariot och Ernest Torrence som Petrus — båda
kraftfulla men med pietet utförda prestationer.
Amerikanerna ha beslutat att i största möjliga mån glorifiera
sitt lands korta historia, och de ha låtit filmen agera
läromästare — en intressant serie av lektioner för övrigt. Den
senaste är Kamrater i liv och död, som behandlar
U. S. A:s ingrepp i Kubas frihetskrig. Filmen är bra gjord
och tidsstämningen är utmärkt genomförd. Kärlekshistorien är väl
inflätad i handlingen och spelas sympatiskt av Mary Astor — i
1898 års fasansfulla kläder! — och George Farrel, vilken är den
trevligaste unge mannen i Amerikas garde av käcka gosstyper.
George Bancroft är vek och känslig i sin roll som Bert, den
fega pojken, vilken slutligen glömmer sin rädsla och med
dödsförakt för armén framåt till seger. George Bancroft och Noah
Beery äro bra i sina roller.
En intressant film kan man kalla En mans förflutna,
fiämst tack vare det enastående spel Conrad Veidt presterar
däri. Det är hans första Amerikaflim, och amerikanismen har
som väl är ännu ej satt spår på hans kultiverade grepp på sina
roller, ödesstämningen i filmens början, som utspelas i
»Döds-kastellet», är tryckande. Veidt är den framstående läkaren som
Koblbs Tftécr
äro odisputabelt de
finaste
KopVIDI Pudercreme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
