Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BLANDAD KOMPOTT I THALIAS NYÅRSMENY
Det är inte gott att gå omkring och vara föremål för folks
mycket högt spända förväntningar. I synnerhet inte om man
är stans kvickaste kåsör och spirituellaste teaterkritiker och
ämnar debutera som revyförfattare — vad man än hittar på så
tycker publiken ändå inte att det är så oerhört roligt och
elakt och pepprat som den hade väntat sig. Vid Folkteaterns
premiär på Solute — solinne satt publiken hela tiden och
väntade och väntade på de Lindormska spetsfundigheterna som
ju måste komma och som också lovade runt i det lilla företalet,
där författaren skojar med sig själv — som tror att man kan
sitta ute i Äppelviken och skriva en revy i stället för att resa
utomlands — samt i den första sketchen, A.-B. Svensk
Fotbolls-industri, men som höll ganska tunt i fortsättningen.
Ljuspunkterna voro Statykongressen och möjligen Lag och rätt — dock
ingalunda så rosenrasande rivande som man hade hoppats —
medan en del andra goda uppslag utnyttjades synnerligen tamt.
Vem av författarfirman Lindorm-Dalquist som har äran av
kupletterna veta vi inte riktigt — vi misstänka den senare parten
— men det var emellertid dessa plus Sylvains goda melodier
som buro upp revyn och ibland konkurrerade med själve
Karl-Gerhard i elegant elakhet. Bland de roligaste må nämnas
titelkupletten Sol ute — sol inne samt Ingen är som han och Gå till
pressen, samtliga föredragna av Valdemar Dalquist, som var
primus motor i ovanligt hög grad, assisterad av sin mer än
vanligt förtjusande fru, som i allt högre grad börjar förstå
kuplettföredragets finesser, Anna-Lisa Baude, som var bättre än på
länge och briljerade både med sin mönstergilla textning och
röstfägring samt de goda stöttepinnarna Wingård, Abrahamsson
och Lagerberg plus en käck och fördelaktigt skumbadad Nils
Jacobsson samt lilla Karen Rasmussen. Dagmar Ebbesen repre-
fén ensam på trappan? En svit av tärnor är väl det
minsta en dockfé kan begära! Och så skulle man önskat
större aktivitet, livligare temperament och mänskliga
affekter hos de uppvaknande dockorna. Kärlek,
sentimentalitet, svartsjuka, koketteri — och så skulle det
naturligtvis varit frieri och bröllop, lekar och festligheter
i dockornas värld. Nu såg man ingenting av allt detta.
Den från föregående tablå bekanta spanjorskan kom in
med några andra spanjorskor och dansade en dans,
ty-rolerflickan kom in och dansade med några andra
tyro-lerflickor o. s. v. Det hela var knappast medryckande.
Kostymerna verkade hopplock från olika operor och vår
balettkår är numera för starkt reducerad för att kunna
uppvisa någon glänsande massverkan. Så brast det
betänkligt mellan musiken och det som dansades på
scenen. Uppfattningen om dansens stränga följdsamhet till
musiken tycks balettmästare Cieplinski ännu inte kunnat
bibringa balettkåren. Men Rom byggdes inte på en dag.
Att det dessutom syndades mot precisionen i linjer och
annat får nog tillskrivas en allt för knapp repetitionstid
och svårigheten att samla alla medverkande till
gemensam repetition. Med kännedom om arbetssättet vid
operan under nuvarande regim är det mycket antagligt att
balettmästaren i det fallet inte blivit för väl tillgodosedd.
senterade den mera mognade och pepprade kvinnligheten.
Folkans balett är ett tråkigt kapitel — varför släpptes den lilla
smidiga solisten Wally Boy icke fram mer än en enda gång?
Odéonteatem har samlat ihop en ensemble som är bättre än
den nya revyn, Såna djur finns inte, varmed vi dock
icke vilja såga något ont om denna. Författaren, Svasse
Berg-qvist, har kokat ihop en anrättning som är omväxlande,
omfattande, rolig här och där, utan longörer — mein Liebchen was
willst du noch mehr? Lägger man härtill några trevliga
melodier, bland annat ett par smekande valsrytmer av Wehle,
orkesterns drivande kraft, det goda framförandet och en rad
verkligt välväxta och smidiga flickor i baletten, så har man
konstaterat föreställningens goda sidor. Kupletterna saknade
däremot den satiriska udden och voro mera vänligt
skämtsamma — och det är ju inte ont i det. Charmöserna voro den
paranta Lola Grahl och den lilla vackra Kiss Lindberg och
charmörerna voro likaledes två till antalet, nämligen den säkre
och trevlige J. W. Hagberg, som har humör för två och rutin
för fyra, samt den behaglige Ola Isene, vars vackra röst
ytterligare utvecklats av gemålen-pedagogen — men glöm därför inte
bort att textningen är minst lika viktig som sångtekniken, när
det gäller revy! Ett roande par från Söder, Kirre Lindholm och
Mary Gräber, svara för den mera burleska komiken, och
speciellt den förre är oemotståndlig i några scener, i synnerhet i
Jonson firar vecko-ända, en briljant parodi på en stockholmsk
specerihandlares söndagsbilfröjder. För övrigt må framhållas det
lyckliga resultatet av en förening av film och verklighet i ett
par scener, som härigenom blevo sällsynt illusoriska. Av de
övriga i ensemblen må nämnas två små dansande damer, Britt
Barrie och Karin Rydberg samt fruarna Ahlin och Håkanson-
Däremot måste man nog säga att han fördelat
huvudpartierna en smula orättvist. Våra förnämsta
premiärdansöser — Ebon Strandin och Elly Holmberg — hä all
orsak att denna gång känna sig förbigångna av en ännu
icke fullvuxen elev. Visserligen dansar Ingeborg Carlsson
bra och hon kan med tiden komma att dansa ändå bättre,
men rent tekniskt står hon ännu inte på den punkt att
hon utan svårighet kan utföra »reléve sur une pointe»
eller »deux tours sur la pointe», vilket nu hade blivit
henne förelagt i det pas de deux som hon för övrigt
förtjänstfullt utförde tillsammans med Otto Thoresen — en
lovande kraft bland de yngre dansörerna. Musiken i
Dockfén räcker gott till att bereda framträdande partier
åt premiärer och elever, barn och vuxna, gossar och
flickor.
Till slut följde den ovannämnda marschen, som
föreföll något lång. Vi ha numera i olika revyer sett
välska-pade statister kostymerade till soldater av olika
nationalitet marschera med standar i händerna. På revyscenen
utföres i allmänhet en sådan sak med mera precision
och med överväldigande kostymprakt. Varför skall
operan konkurrera med revy estraden? Låt våra skolade
dansöser få dansa och låt revygirls marschera.
DE FYRA STORA
ur nyårsrevyerna: Aj-aj-aj, Sådan är du, Strö
lite rosor och Ar det nå’n som sett Maria
föreligga nu i
briljanta insjungningar av bl. a. Sven Olof Sandberg på Odeon-Electric.
De äro ypperliga även som dansmusik !
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
