Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Illllllllllllllll.....Illlll........hllllll......I..............Mil.......Illllllllll.......Illlllllllllllllllll............Illlll SCENEN .....................................................Illllllllllllllllll......IIII1II1IIIMIII..........1.......1IIIIII.....llllll.......Illlllllllllllllllllllllllllllllll.....Ull
Den stackars Chaplin har halt så mycket att göra med sin
besvärliga fru, att det nu är ganska länge sedan man såg honom
på vita duken. Alltsedan »Guldfebers» klang- och jubeldagar
har man icke fått återse honom annat än i äldre reprissaker,
och det var därför med vissa förväntningar man satte sig till
rätta för att åter hälsa den store lille skämtaren välkommen i
Ulv i fårakläder, som det svenska namnet lyder på hans
senaste »The pilgrim». Och det var också med oblandat nöje
man mötte bilden av den välkända figuren, här i skepnad av
en förrymd fånge, som av ett oblitt öde tvingas att uppträda
som kolportér i något läsarhörn av Västern. Filmen hör visst
icke till hans allra bästa, den är enkel både till omfång och
utförande, men den uppvisar dock en rad typiska, geniala
Chaplintrics, som måste få den trumpnaste att dra på mun och
en vanlig människa att skratta sig halvdöd. Och som alltid
är han själv en den mest rörande hjälplösa lilla stackare, som
någonsin kastat sina melankoliska blickar på filmpubliken. Edna
Puruiance börjar bli bedagad, men så är ju livets gång.
Hela hösten har publiken med jämna mellanrum hugnats med
meddelande om den kommande Ekman-filmen eller om man
så vill Bergman-filmen, den elegantaste, finaste etc. svenska
filmkomedi, som någonsin gjorts. Och så kom då En perfekt
gentleman, sågs och — ja, månne den alldeles besegrade
vår kräsna publik? Vad man absolut inte kan frånkänna den
senaste svenska filmen är originalitet och stil. Den Hjalmar
Bergmanska fantasien spelar oavbrutet och den franska miljön
har elegant framtrollats av Wilhelm Bryde och Gösta Ekman.
Såväl exteriörer som interiörer röja den smaksäkre regissören
och en vacker fotografering bidrar att göra de flesta av
scenerna till en ögats njutning. Vad man möjligen skulle ha att
andraga mot filmen skulle vara att den verkade en smula
pretentiös, uppkonstruerad, överraffinerad — den gode markisens
degenererade blåa blod satte på något sätt sin andefattiga
prägel på det hela. Handlingen var emellertid uppbyggd med en
skicklighet, som icke kunde undgå att imponera, särskilt vid
de på ett briljant sätt förberedda dramatiska höjdpunkterna.
Gentlemannen kunde nog icke fått en mera lycklig representant
än Gösta Ekman. Att han kan spela film med hjärta och känsla
har han bland annat visat i »Clownen», i »Karl XII» gav han
prov på sin karaktäriseringsförmåga, och här återigen
ådagalägger han samma intelligenta teknik, fantasi och finess, varmed
han utbroderat många liknande gentlemen på scenen. Men
lyckligtvis ger honom denna film tillfälle till en dubbelroll, varför
han slipper att hela tiden vara elegant och blaserad, samma
ansikte återspeglar på ett fullt trovärdigt sätt det öppna, friska
och ofördärvade hos herr markisens halvbror, den enkle
bonden. I den lilla ungerskan Lary Jana har han en förtjusande
liten motspelerska — det är inte dåligt att kunna utveckla så
mycken charm i en så ledsam uppgift! Vi hoppas att en gång få
återse hennes gracila person i en mera tacksam roll. Och vare
IKolblbs Tftéer
äro odisputabelt de
finaste
sig hon är mére noble eller komische Alte är Karin Swanström
alltid lika rolig och hennes figurer lika pregnanta — en
ackvi-sition för svensk film. Hans Albers slutligen genomförde
intelligent och illusoriskt sin roll som den monokelprydde »boven» i
stycket, vilken till sist sänder markisen den dödande kulan.
Den länge bebådade Lars Hanson-filmen De
fördömdas skepp hade annandagen premiär inför en
förväntansfull svensk publik. Förhoppningarna voro högt spända — Lars
Hanson anser ju själv filmen vara den bästa han gjort på
amerikansk botten — och hans tolkning av prästens roll
infriade också till fullo dessa. Hans spel är besjälat av ett patos,
vars innerlighet går direkt till hjärtat, ingenting falskt,
ingenting sentimentalt, trots att handlingen betänkligt lutar åt det
gråtmilda hållet. Av hans motspelerskor är Pauline Starke
givetvis den bästa, hon har en övertygande intensitet i sitt spel,
som totalt saknades hos Marceline Day, prästens lilla naiva
fästmö. Handlingen rör sig som i snart sagt alla de större
amerikanska filmerna om 1800-talets Amerika och människornas
pryderi, framtvingat av puritanernas stränga sedebegrepp.
Skutan, som strandar vid den lilla byn, räddningen av de
skeppsbrutna och bland dem en stackars »synderska», är handlingens
upprinnelse. Den unge prästen finner henne där hon ligger
övergiven, och väckt till insikt om människors ofördragsamhet
och bristerna i deras religion följer han henne för att rädda
hennes själ. Han lyckas, finner vid hennes dödsbädd sin egen
själ och återvänder stark i tro och ande till fädernebyn för att
lära andra vad han själv lärt. F’ilmen hör kanske icke till de
starkaste i genren; man erfar en viss trötthet inför de
upprepningar amerikanarna göra — de vilja gärna spela på
känslosträngarna — men regissören, John S. Robertson, har dock i det
stora hela lyckats med sin uppgift.
Ett av de förnämligaste konstverk som någonsin gått över
vita duken är den franska inspelningen om Napoleon. Man
är gripen, imponerad och betagen från första scenen till den
sista. Den franske mästarregissören Abel Gance har aldrig förr
nått tillnärmelsevis så högt i bildkomposition — han och
fotografen i förening ha här skapat tavlor av oförglömlig skönhet
och levande intensitet, det förra i synnerhet beträffande
scenerna från Korsika, Napoleons flykt och hans nattliga kamp
mot stormen och havet i den lilla bräckliga farkosten. Och
scenerna från konventet, där revolutionsheroerna, mästerligt
tolkade, passera revy, äro präglade av hela det sjudande,
brinnande kaos och burna av det trotsiga patos, som utmärkte
denna epok av Frankrikes historia. Fotograferingen är för
övrigt den mest utsökta som hittills skådats, dess tekniska
finesser ha utnyttjats till det yttersta, men härigenom har också
ernåtts en intensiv rörlighet, som icke förtröttar åskådaren
utan i stället oemotståndligt rycker honom med sig i den
fascinerande häxdansen, vars historiska verklighetsgrund
naturligtvis bidrager till dess starka verkan. Utrymmet förbjuder att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
