Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRETTIO TENORPARTIER PÅ TRE ÅR
En 26-årig hjältetenors väg ad astra
Sinar Uieyvon, en debutant i 15 i g e n a v b a v o n e n "1923
Det talas och skrives och diskuteras nu för tiden om
tenorbristen och dess orsaker, ransoneringens
motståndare skylla på den alltför sparsamma tilldelningen av
den spiritus, som förr i världen i obegränsade mängder
sköljde genom sångarens strupe, och punschens
försvarare hävda framför allt att det var denna gula
gudadryck, som speciellt hade förmågan att lena upp
stämbanden och frambringa de mest smäktande tenorer ...
Nå, därmed må vara hur som helst, faktum kvarstår, och
en av dem som fått besanna det gamla ordstävet: Intet
ont som inte för något gott med sig, är Kungliga teaterns
unge tenor, Einar Beyron, som under de 3 år han tillhört
operan, fått tillfälle att pröva sin förmåga i icke mindre
än ett 30-tal större roller förutom åtskilliga småpartier.
— Ja, jag vet nog att jag har de nuvarande
konjunkturerna att tacka för att jag fått vara med så pass ofta,
säger hr Beyron till Scenens medarbetare. Och jag är
naturligtvis mycket glad över att ha fått så mycket att
göra, det är just när man är ung och ny som man inte
vet något härligare än att arbeta och återigen arbeta.
Och det beror ju på personalförhållandena vid operan
just nu — när Martin öhman sökte engagement dit i
tiden, fanns vid teatern icke mindre än 13 tenorer! När
De båda pjäser med vilka Dramaten firade
Strind-bergsdagen i år falla bägge inom de äktenskapliga
uppgörelsernas kategori, och i bägge igenkänner man
grundelement från det stora livsavgörande äventyr som episkt
skildrats i En dåres försvarstal. Leka med elden
kallas komedi och Bandet sorgespel; det var väl
anledningen till att regissör Linden i den förra låtit
personerna uppträda i åttiotalets dräkter medan det friherrliga
paret i »Bandet» var klätt efter dagens mode, vilket
som bekant aldrig verkar komiskt.
Den stora glasveranden med de små kulörta rutorna
var en förträfflig ram kring den unga kvartettens
sommarlek med elden. »Vännen», som trots allt är
författarens språkrör i pjäsen, spelades av en svartskäggig
romansk Gabriel Alw, kanske något för torrt och tillknäppt,
men med ett riktigt grepp på det väsentliga: föreningen
av skygg behärskning och ömhetstörst. »Sonen» har jag
tänkt mig en smula mindre vulgär än vad Uno Henning
gjorde honom, men det blev en mustig kontrastverkan
mot rivalen. I den fallfärdiga hustruns roll utvecklade
Tora Teje ett explosivt temperament och ett
uttrycksfullt minspel; dock hörde tonen inte riktigt hemma i ett
decennium, då man lade mera vikt vid att vara
comme-il-faut. En utmärkt gammal stockholmsk borgartyp var
Bror Olssons fader.
»Bandet» hör till de av Strindbergs pjäser, som åldrats
fortast. Det beror inte bara på att han så ofta vänt och
vridit på samma tema, utan kanske mera på, att dom-
stolsscenen saknar den friska realism, med vilken hans
mannaålders verk annars äro saltade. När pjäsen gavs
förra gången på Dramaten såg jag den i sällskap
med en jurist, och jag glömmer inte hur upprörd han
blev över alla oformligheterna. Den yngre publiken
föreföll också ganska konsternerad över att finna en
skilsmässoprocess behandlad som ett brottmål och med så
tragiska konsekvenser för parterna.
Nu som då spelades baronen av Gösta Hillberg — han
hade i enlighet med tidens krav bytt ut cylindern mot
en mjuk hatt, men var sig för övrigt lik — distinguerad,
avmätt, med detta säregna frusna patos i stämma och
åtbörder. Tora Teje hade övertagit Maria Schildknechts
roll som friherrinnan; det var åtskilliga nyanser som
därigenom gått förlorade, men å andra sidan är
apparitionen i en roll som denna ingen oviktig sak, och för
det spontana, det lidelsefulla, det vulgära har ju Tora
Teje övertygande uttryck. En gedigen studie med
trovärdiga detaljer var också Colbjörn Knudsens domare;
där kom i all enkelhet fram något nytt och äkta. Josua
Bengtsons typer tycker jag mig nästan alltid ha mött i
verkligheten; i Carl Brovallius’ pastor, Ivar Nilssons
hemmansägare, Alf Sjöbergs brännvinsadvokat funnos
inslag av saftig realism, om än den sistnämndes kostym
sköt något över målet. Signe Envalls tjuvaktiga och
hög-barmade tjänstflicka var en ögonfröjd, liksom några av
nämndemännen.
jrv ri i ’ » i » t o rp va ta 4 ur nyårsrevyerna: Aj-uj-aj. Sudan är du, Strö
■ f Lj 1 111 . v O 1 11 fv ]j{e rosor och Ar det nå’n som sett Maria
föreligga nu i briljanta insjungningar av bl. a. Sven Olof Sandberg på Odeon-Electric.
De äro ypperliga även som dansmusik!
–––––- EFTERFRÅGA OCKSÅ VÅRA NYA DANSSKIVOR-
ODEON
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
