Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRINDBERG PÅ ENGELSK SCEN
Robert Loraine, som i
höstas framförde
Strindbergs »Fadern» har nu
åter dragit en lans för
Strindberg på engelsk scen.
Fadern blev en glänsande
kritiksuccés, tack vare
Lo-raines ypperliga spel och
•detsamma är fallet med
Dödsdansen.
Till den förra uppgiften
gick Loraine efter
upprepade besök i en
nervanstalt, där han hade tillfälle
tillägna sig en mängd för
sinnesrubbade typiska
smådrag, till den senare rollen
har möjligen hans egen tid
som överste under
världskriget givit små detaljer,
som gjorde hans Edgar så
verklighetstrogen. I båda
fallen är det Loraines
utmärkta spel, grundat på
en fin intuition, fantasi och
god iakttagelse, som
räddat pjäserna från ett
mottagande, som man kunnat
vänta sig i ett land, där fördomar spela en sådan roll
inte endast i det dagliga livet utan även i konsten.
Strindberg är inte en författare för England. Kritikens
uppskattning för Strindbergs storhet som dramatiker har
ingen motsvarighet hos publiken. Engelsmännen med
sin starkt utpräglade känsla för proportioner och
jämvikt måste stå oförstående och chockerade inför
Strindberg i hans gigantiska framställning av de fördolda
djupen i mänskosjälen.
Vid en intervju med Loraine, som jag nyligen hade,
då denne mellan dessa båda strindbergspjäser spelade
Lyrano de Bergérac, en av hans favorit- och glansroller,
(Miriam J3ewes ocf) QloSert jBoraine i St öds dam
ställde Loraine Strindberg på samma plan som
Shakespeare, och påpekade hur båda hade »upptäckts» av
tyskarna. Måhända är också Strindberg en Shakespeare
i sin framställning av patologiska individer, som i våra
dagar borde kunna påräkna ett stort intresse i England,
där man i så hög grad går in för psykoanalys.
Det är synnerligen glädjande för oss svenskar, att en
så skicklig skådespelare som Robert Loraine gjort sig
till förkämpe för Strindberg i England, vilket borgar för
ett sympatiskt och entusiastiskt framförande av vår
störste dramatiker inför en publik, som hitintills vet
alltför litet om svensk litteratur och konst. Or.
tion, har tydligen gripit även honom. Konserten
saknar tydlig inre och yttre struktur. Några markanta
temata uppträda sporadiskt, men försvinna i klangvimlet
utan att bli kraftigare genomförda, ja, stundom utan att
återföras. Det verkade stundom nästan pianoklink.
Rudolf Nilius, som blivit kallad »der Novitätendirigent»,
har under höstsäsongen interpreterat en hel del
nyheter. En symfonisk dikt »Pini di Roma» är en rolig
förkortad symfoni, myckt skickligt arbetad. Fåglarna
sjunga i pinierna, barnen leka i deras skugga etc. En
symfoni i Ess-dur av wienerkomponisten Riedinger har
en ganska tydlig struktur, och instrumentationen tyder på
en förfaren hand — men att i både bokstavlig och figurlig
mening slå på stora trumman nästan hela tiden blir litet
tröttsamt. Intressantare var då Tochs »Spiel fur
Blas-orchester», en ganska originell liten suite, som förde
tanken till wienerpratern. Den skulle kanske ha verkat
banal, om ej humorn varit så påfallande.
Solistkonserternas antal har varit legio. Wien har två
stora konserthus, vardera med tre större eller mindre
salar, som ständigt äro upptagna. En musikstund, som
nu efteråt väcker många minnen, är den konsert, som
Helge Lindberg gav strax före jul. Ingen, och kanske
minst han själv, kunde väl ana, att det skulle bli hans
avskedskonsert.
Wien i januari 1928. Albert Henneberg.
BALBLOMMOR
Största urval
Lägsta priser
EMELIE ÅQUIST & C:o
Birger Jarlsgatan 6, Hornsgatan 29 D, Gölgatan 49.
ARTISTRABATT
För Bal- och Sällskapssäsongen
UTSÖKT LAGER ELEGANTA DAMVÄSKOR
♦♦
23 Kungsgatan VASKAN Kungsgatan 23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
