Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den internationellt betonade svenska filmkomedien är på
frammarsch, det visar tydligt både »En perfekt gentleman» och
den senaste, Parisiskor. Den habile scenarioförfattaren
Paul Merzbach har rutin och fantasi, det kan icke förnekas, bara
han håller denna fantasi inom vissa gränser och icke pressar
in en alltför vidlyftig handling och späckar med för många
biintriger. I »Parisiskor» visar han emellertid sina allra bästa
sidor; filmen är alltigenom rörlig och underhållande, lagom
lätt sentimental, och fast den ett ögonblick hotar att sluta som
tragedi får dock allt sin stilenliga och lyckliga upplösning.
Gustaf Molanders regi ger som alltid en vederhäftig och
kultiverad ton över det hela utan att briljera. Den oamerikanska
och i stället synnerligen parisiska moralen har en högst
charmerande liten företräderska i Margit Manstad, som här har sin
hittills största filmuppgift och riktigt ordentligt visar vilken
duktig komediaktris hon är, nota bene när hon bara behöver
vara en tämligen hjärtlös, temperamentsfull och vilt flirtande
liten kokett — några mera hjärtevarma affekter kan hon
kanske icke illudera. Men det gör ingenting, det finns så många
andra små ljuva och tama filmstjärnor ändå! Den engelske
skådespelaren Miles Mander är henne en briljant motspelare som
den cyniske men ändå ganska intagande resonören i stycket —
om man nu kan tala om en resonör på film! Dessa två,
representerande syndfullheten, måste tyvärr erkännas vara åtskilligt
mer sympatiska än de två goda människorna, Louis Lerch och
Ruth Weyher. Den förre gör dock en fullt riktig och
trovärdig figur av den unge idalistiske läkaren, som hoppar i en
galen tunna då han gifter sig med den flirtiga Nita, medan
där-•emot den senare är tråkig och något tillgjord som den mera
anständiga systern — ett par närbilder störas av hennes
dåliga sminkning. Hon var bra mycket bättie i »Kyska Susanna»!
m Sheikens dotter är en roande filmkomedi, eller
snarare fars, med Bebe Daniels i titelrollen. Denna gång uppträder
stjärnan i en ökenhärskares kristna, men ändå fullt värdiga
fosterdotters skepnad och förvrider huvudet på snart sagt alla
öknens innevånare. Den man på vilket hennes eget val fallit är
•emellertid mera svårfångad, men hon låter på äkta
sheikma-nér helt enkelt bortföra honom och håller honom i bur — ja,
en verklig bur — tills han giver sig på nåd och onåd, fast
naturligt mest inför hennes betagande charm. Filmen är välgjord
och originell, det är inte alla dagar man ser en ung dam med
en levande panter, vilken helt behagfullt ligger hänslängd och
låter sig kittlas på magen! Bebe Daniels fälctar, hoppar och
slåss genom sin roll med vanlig bravur, hjälten är sympatisk,
och »öknens skräck», en fruktad ökenhärskare, vilken av den
sköna förvandlas till en marionett, synnerligen skrattretande.
En roande parodi på de många romantiska sheikhistorierna.
Den nyaste filmversionen av Carmens kärlekssaga
var en angenäm upplevelse främst tack vare Dolores del Rio,
som axlat den eldiga spanjorskans klädsamma schalar. Den
sydliga solen tycks ha impregnerat detta smidiga kvinnoväsen
med strålar och glöd från sin egen kraftkälla — hon är
fullblod från tåspetsens retsamma vippande till hjässans tunga
hårprakt! Hon är zigenerskan Carmen mer än spanjorskan och
utvecklar naturbarnets hela obändiga temperament och graciösa
lörlighet. Som spanjorernas idol, toreadoren och
kvinnotjusa-ren Francesco, få vi se Victor Mc Laglen, som ser kraftig nog
ut att kunna klubba ned en tjur och tämja en vildinna till tös.
Scenerna från Sevilla äro illusoriska och väl fotograferade och
cigarrfabrikens interiör mycket lyckad med sina vackra slarvor
till arbeterskor.
Man får en slags idéassociation av: »Än leva de gamla
gudar ...» när man ser den nya Gilbert-filmen Utanför
tremil s g r å n s e n. Det är äventyrsdramatiken i modern form,
där John Gilbert med gnistrande humör gör den nyare tidens
galgfågelsfräcke rövare. I stället för skatter av juveler stjäl
han med dödsförakt sprit till törstande amerikanare, och
av-filmen att döma tycks det även nu för tiden vara ett »givande»
yrke! Man hinner under handlingens gång glädja sig åt att
filmen äger en sådan kraft som Gilberts. Han är älskaren par
préférence, han är riddare och äventyrare, damernas gunstling
och hädiska beundrare, han är manligt vacker utan
schablonmässig skönhet och hans temperament är som skapat för filmen.
Hans motspelerska, Joan Crawford, hör ej till de bästa i genren,
men i vissa moment når hon högt, särskilt i närbilderna.
Ernst Torrence är humoristisk men en smula chargerad, typen
är dock på det hela taget lyckad. Regissören har vågat låta
filmen bli tragedi!
Ett vackert utsende är vackert så länge det växlar, blir det
stillastående eller upprepar sig blir det genast ointressant.
Denna reflexion infinner sig osökt, när man sett John
Barrg-more ett par gånger under säsongen, han är nämligen ständigt
densamme: sprättig, aplikt vig, kvinnotjusande till en början
samt i filmens senare del mestadels någon underlig blandning
av förfinad lebeman och mänskligt avskum. I den nya
filmversionen av Manon Lescauts levnadssaga, När en man
älskar, är han som Chevalier des Grieux till punkt och pricka
densamme som i »Siste kavaljeren», »Dr Jekyll och mr Hyde»
och »Lidelse». Först den petigaste elegans, sedermera trasor
och vansinnes-grin. Manon spelas av Dolores Costello, som
visserligen har en viss charme, men här ej räcker till för att
fylla anspråken på den lysande kurtisanens skönhet och
tjuskraft. Uppsättningen är på sina håll praktfull och gjord med
stor omsorg för tidstonen. Scenerna från deportationsskeppet
äro skrämmande i sin dystra verklighet.
Regissören skattar tyvärr åt banalitet och amerikansk
publiksmak, ty han låter de älskande undkomma i en liten båt, medan
några solstrålar bilda gloria kring deras huvuden under det
Kobbs HTbéer
äro odisputabelt de
finaste
Tervsiärkande
och uppiggande vid
svaghetstillstånd är
järnmedicinen ^ I D O Z A N
Angriper ej tänderna — Förordas av läkare. — Fås å älla apotek.
iDOZAK 4 IDOZAJV U Begär original■
mm g t ar/omnde. fj nvföruntle. flaska å kr 3:50.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
