Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nr 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
D:R ROSTRUP, DOKTORINNAN STEENHOFF OCH D:R IBSEN
Av Mt ERNST
>
— För min själafreds skull måste jag säga sanningen
om teatern. Det är många som känna den i förväg —
men det är ingen som vågar säga den!
Dessa ord utslungades den 6 februari från en kateder
i Köpenhamns universitet, och den som uttalade dem var
en skådespelare, låt vara med doktorstitel: Egill Rostrup.
Ilans föreläsning utgjorde den första i en hel serie,
kallad »Det moderne teaters Krise og dens historiske
Forudsætninger». I inledningen förklarade Rostrup, att han av
hänsyn till lokalens helgd ville undvika sensationer och
aktualiteter; men »blir det nödvändigt för förståelsen att
sysselsätta mig med moderna förhållanden, skall jag tala
rent ut.»
Senare delen på denna utfästelse har föreläsaren
uppenbarligen hållit, att döma av referaten i danska
tidningar. Några av hans aforismer äro onekligen värda
att överflyttas till svenska.
Det farligaste för våra dagars teater är
amerikaniseringen — kravet på sensation — konstens diametrala
motsats.
Den dilettantiska dagsländan Pirandello ...
Teatern har i våra dagar valt den uslaste formen för
skådespelarkonst: stjärnspelet, och den därmed följande
falska reklamen.
Det är en förbrytelse mot konsten, när vi, som inte
genomgått Rysslands eller Tysklands kriser, apar efter
sensationerna. Konst kan ju aldrig imiteras — den är
först och främst någonting personligt.
Orsaken till krisen är, att det yttre blivit den svulst,
som uppfräter allt det äkta i konsten.
Meyerhold byggde sin sovjetteater, så den såg ut, som
om den var gjord ur en meccanolåda. Sovjet fordrade
av honom, att den inte fick ha något med konst att
skaffa.
Piscator — som naturligtvis heter Fischer — är
Meyer-holds kopia i Rerlin. —
Sådana föreläsningar ha ännu inte hållits på
Stockholms Högskola!
*
Författaren till den omdebatterade »Fanatiker» på
Rlancheteatern, har på ett splitter nytt och ultramodernt
sätt blivit intervjuad av Frida Steenhoff, nämligen
»genom fantasiens radio». Dymedelst har hon fått
detaljerade och autentiska uppgifter om vad Mr. Malleson
menat med sitt problemdrama och särskilt med Frances,
fästmön, vilken fru Steenhoff anmärkningsvärt nog,
tycks anse som styckets centrala figur. Det är subtila
och djupsinniga ting: hon är alltigenom tragisk, en
martyr för sin tro. Hon anser sig kämpa för eviga
sanningar — och anar inte, att hon representerar suve-
räner som blivit avsatta. Den som önskar ytterligare
upplysningar, finner dem i St. D. för d. 20 februari.
Tänk! För oss vanliga åskådare föreföll Frances helt
enkelt som typen för den ganska kallblodiga
familjeflicka, för vilken bröllopsståten, bruddräkten, våningen,
möblemanget o. s. v. är det intressantaste i äktenskapet.
Men det är alltså Mr. Malleson själv som säger det.
Genom Frida Steenhoff.
Någon dementi är väl inte att befara. Mr. Malleson
läser nog inte Stockholms Dagblad. Men själva
tillvägagångssättet vid denna sorts radiointervjuer förefaller
dock en smula betänkligt.
Däremot har den högt skattade författarinnan till
Lejonets unge all rätt att tala om den »igenkännandets
glädje» hon erfor under föreställningen av »Fanatiker».
Det är ett vemodigt och oundvikligt öde, som väntar
all problemdramatik; den undgår inte att verka
avslagen sedan problemen lösts — eller avförts från debatten.
Och nu skall alltså den gamle Ibsen, »gnomen som stötte
så sura piller i sin apotekarmortel» för att tala med
Hei-denstam, stå sitt hundraårsprov. Det är inte utan att det
förebådats av onda aningar även i hemlandet. Redan
då »Kjærlighedens Komedi» för ett tjugotal år sedan
togs upp igen, skrev en stor Kristianiatidning att det
verkade en repetition i litteraturhistoria, och framhöll
samtidigt, hur frisk Strindberg hållit sig i jämförelse
med Ibsen.
Man har också gått till rätta med repertoarvalet. Man
har funnit att det företrädesvis omfattar utslitna och
utspelade pjäser, som numera inte fylla
Nationaltheat-rets parkett ens med hjälp av ett obegränsat antal
fribiljetter... Dessvärre torde det vara för sent att
åvägabringa någon ändring härutinnan. Eljest skulle
undertecknad, i stället för de borgerliga problemdramerna
vilja föreslå: Hærmændene paa Helgeland, Kongsemnene,
Erand och Peer Gynt. Framför allt Hærmændene.
Ibsen var för övrigt utan tvivel en ganska knipslug
gammal herre, som inte hade någonting emot att tyska
privatdocenter utfyllde håligheterna i hans orakelspråk
med diverse lärda och djupsinniga teorier. Han tyckte
om att låta andra hjärnor arbeta för sig, medan han
kanske sardoniskt småleende i stillhet retoucherade ett
gammalt tyskt ordstäv: »Potz tausend, haben wir das
alles gedacht!» Någon gång lät han emellertid, kanske
under inflytande av sitt goda whiskysinne framskymta
en ganska smart och praktisk syn på tingen, som då
han på närgången persons fråga, vad han egentligen
menat med »Et Dukkehjem», helt cyniskt och med en
glimt under de buskiga brynen svarade:
v«g». c&ä*.
/v i/TYs £s\
LUNDGRENS
mPEjUALTHÉ
fUk éTb mtéFik
Skepp elpdr/rdnjjarran strand
^HÄMTAR THE
Sveriges land.
-.V V J/iy 7/11 \ M -V JS -V JTA. JL
•••** *•»■•** *••■•** *#(»»** *!!•• ’«■»’*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:11:31 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/scenen/1928/0150.html
