Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUNDRAÅRSMINNET AV FRANS HEDBERGS FÖDELSE
Av YNGVE HEDVALL
Under mars månad detta år förbereda sig teatrar runt
om i världen på att fira ett stort minne i dramatikens
historia — hundraårsdagen, den 21, av Henrik Ibsens
födelse, och så blir ju förhållandet även här hos oss.
Dessförinnan fira emellertid ett par teatrar i Stockholm
ett annat hundraårsminne, och ett som för oss själva
nog har sin stora betydelse: den andra mars har
nämligen jämnt ett sekel förflutit sedan Frans Hedberg för
första gången såg dagens ljus. Få personer i vår
teaters historia torde ha tjänat densamma på ett så
mångsidigt sätt som Hedberg under en lång tid — han har
verkat såväl som dramatiker, bearbetare och översättare
som i egenskap av skådespelare, regissör, teaterledare
och teaterhistorisk författare — och han har dessutom
skänkt oss två sina söner, vilka också skrivit in sitt
namn i den svenska Thalias hävder.
Hedberg har givit huvuddragen av sitt liv som
teaterbana i ett par självbiografiska arbeten, det första
utgivet 1857 under signaturen Palle Block och skildrande
»Fyra år vid landsorts-theatern», det andra år 1908,
kallat »Vid skrivbordet och bakom ridån», och bägge
givande en mängd intressanta bidrag till vår
teaterhistoria. Enligt sina egna ord hade han en glädjelös och
torftig ungdom. Han var »en fattig pojke, som liksom
så många andra här i världen nogsamt visste, att han
hade en mor, men däremot aldrig haft den ringaste
kunskap om att han haft någon far», och hans första år
förflöto på Frimurarebarnhuset i Stockholm. Vid
tretton års ålder måste han sluta sin skolgång för att själv
förtjäna sitt bröd, var en tid i en spirituosaaffär och
så i lärftskramhandel, men var »en drumlig och
besynnerlig pojke, som mera ville läsa och räkna än befatta
sig med praktiskt arbete». Framförallt tyckte han om
att spela teater med jämnåriga. Hans längtan till
scenens värld blev allt starkare, och när hans husbonde år
1849 avled — han hade då några år varit i
perukmakarelära — och han själv blev myndig, beslöt han sig
för att på allvar bli skådespelare. Sommaren nämnda
år erhöll han engagemang vid J. P. Roos’ resande
sällskap och gjorde där erfarenheter, som icke äro så olika
de, som möta oss vid åskådandet av Blanches »Ett
resande teatersällskap». När han kort därpå erhöll ett
erbjudande från direktör Oscar Andersson, antog han
detta och hade nu ett par år framåt en tryggare existens,
ehuru han icke vann några större sceniska framgångar.
Alltmer vaknade han till insikt om att han icke var
hållas, att från de flesta skådespelarnas sida nedlagts ett
mycket beaktansvärt arbete för att ge färg åt denna
inhemska produkt.
Vråns V(ed6erg
född till skådespelare, och i stället började intresset för
dramatiskt författarskap att bliva allt livligare.
Hedberg erhöll engagemang vid det Delandska
sällskapet och lyckades samtidigt få ett par stycken
uppförda av Torsslow på Mindre teatern i Stockholm, »Hin
ondes gåva» och »Min vän löjtnanten». Ett år senare
kom han till Torsslow, och efter en säsongs sejour hos
denne gjorde han våren 1854 allvar av sitt beslut att
lämna scenen för att söka sin lycka som författare. Vid
denna tid hade teaterlivet i Stockholm börjat blomstra
som aldrig förr. Den Lindebergska Mindre teatern hade
varit den murbräcka, som brutit igenom den kungliga
scenens allenamakt, Stjernström vann som dess ledare
större framgång än företrädaren Torsslow, på
Mose-backe byggdes Södra teatern, och några år senare följde
i stadens andra ända Ladugårdslandsteatern, och en
särskild sommarscen hade man — utom Djurgårdsteatern
— en tid i Humlegårdsteatern. Intresset för svensk
dramatik var kanske livligare än någonsin. August Blanche
och systrarna Granberg voro verksamma, de senare
särskilt på det historiska skådespelets område, Johan
Jolin hade börjat framträda, och Frans Hedberg hade
också lätt att göra sig gällande. Samtidigt med att han
själv skrev det ena stycket efter det andra, bearbetade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
