Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Märta Halidén samlade emellertid intresset kring sin
person. De övriga rollerna äro ju för övrigt endast biroller och
tämligen löst tecknade. Ragnar Widestedt som Jörgen Tesman
kan man knappast anmärka på. Einar Fröberg som assessor
Brack var en typisk goddagspilt, men åtskilliga av hans
repliker funno ej väg över rampen, och Martin Ericson var i vissa
ögonblick utmärkt som den urspårade författaren Ejlert
Lövborg. Millan Bolander hade fått fru Elfstedts roll, och hon
gjorde den i stort sett bra. Eva Sachtleben var som fröken
Juliana Tesman en prydlig och rar gammal tant.
Med Drottning för en natt har Hippodromscenen
återgått från revy till operett. Operetten i fråga är ju av
tämligen medelmåttig kvalitet, musiken — av Robert Stoltz —
bitvis uppiggande och själva handlingen ömsom roande, ömsom
quasi-sentimental. Den sköna grevinnan med det éj mindre
sköna namnet Coletté Planterose har strax före sitt tillärnade
äktenskap beslutat att riktigt släppa livsglädjen lös, och med
hedersgubben von Pikador som »förkläde» beger hon sig till
en sämre danslokal. Här träffar hon en ung och stilig
marinlöjtnant, och de båda förälska sig i varandra vid de smäktande
tonerna från zigenarkapellmästare Pistas violin. Lik en annan
Askunge försvinner emellertid helt plötsligt grevinnan eller
gri-setten — som löjtnanten trodde. Han söker förtvivlat efter
henne och finner henne slutligen hos sin kusin, markis
Villa-croix, och hon presenteras för den stackars löjtnanten som
markisens blivande brud. Dagen efter skulle bröllopet stå. Därav
blir emellertid intet. Den blivande bruden rymmer från
markisen och kastar sig i armarna på löjtnanten, och det hela
slutar med Kärlekens seger.
Vad iscensättningen beträffar, var första akten utmärkt och
tredje akten ganska bra, under det att andra akten i
dekorativt avseende var synnerligen svag. Vad som emellertid fram-
Qveia SÄf)(6erg ocff Gric SÄfruni TOitUman
i Q) i» oi t ning för en natt på ^Hippodromen i Ödatmö
ETT ÅTERSEENDE
för allt länder dir. Winge till heder, är dock, att han denna
gång lyckats få två värdiga och i sångligt avseende väl lottade
förmågor att gestalta huvudrollerna. Eric Alruni Wilkman —
finländare till börden — var onekligen en ståtlig marinlöjtnant.
I hans spel märkte man tråkigt nog en viss osäkerhet och
omogenhet, som emellertid helt visst inom kort kan bortarbetas.
I andra akten verkade han mera en förlägen gymnasist än en
konfunderad löjtnant. Hans små brister överskyldes dock av
hans utmärkt goda sångröst, och det är sällan en så mäktig
tenor hänfört Hippodrompubliken. Skön Planteroses roll
innehades av Greta Ahlberg, som nu återvänt till Hipp, efter att
under hösten ha inregistrerat några betydande
publikframgångar i de lusen sjöarnas land. Förvisso utgjorde hon nu ett
välkommet tillskott i den Wingeska ensemblen, och med sin
älsklighet och sin sång hävdade hon sin gamla popularitet.
Harald Svensson har övergått från rollerna som gammal furste
etc. och blivit sprattelgubbe. Och varför inte? Som
zigenarkapellmästare Pista är han alldeles ypperlig med peruk, som
fladdrar, temperament, som kokar över, och med en violin, ur
vilken han framtrollar glödande kärlekshymner. Lika livlig och
sprattlig är Magnhild Björkquist, full av gott humör och ibland
av champagne. Edward Pchrson var i de båda första akterna,
tämligen dyster, men i sista aktens sjösjukeseen återvann han
— mot naturlagarna men med publikens tydliga gillande —
C (g Cl [Mmier son som
Margaret i ^Fanatiker,
varmed skådespelerskan efter en längre tids [-6orto-varo från scenen gjort en lyckosam rentrée på tiljan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
