Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RADIOTEATERN, THALIAS SENASTE SLÄKTING
En återblick på nyårets radioprogram. — Per Lindberg åter föregångare
Det har varit en glädje att följa »radioteaterns» utveckling
under de sistförflutna månaderna. Under de år utsändningar av
radioprogram företagits har teatern i den form den måste taga
i radion legat i sin linda. Undertecknad har den första
utsändningen av ett radioprogram (herr och fru Eklund och Martha
Halidén) i livligt minne. Den var Svenska Dagbladets vällyckade
experiment. Om jag inte minnes fel var jag den förste, som i
pressen nämnde ordet »radioteater» — som trodde, att den
teatern skulle komma, och som hoppades mycket av densamma.
Synar man radions teaterverksamhet under januari i detalj
så har naturligtvis inte allt varit lika bra. Olika smakriktningar
ha helt naturligt fått tillgodoses cch det är därför inte annat
än i sin ordning, om både små hemtrevliga anrättningar och
verklig litteratur serveras. Till anrättningarna hörde Hedvig
Nenzéns »En kväll i timmerkojan», som ju onekligen var mycket
tilltalande såsom anrättning betraktad. Uppslaget att låta flera
■dialekter surra om varandra var ju lustigt nog. Flera av de
medverkande skådespelarna voro uppenbarligen riktigt på sin
mammas gata, inte minst Hjalmar Selander som Petter
Västgöte. Hans dialekt var absolut äkta. Axel Hultmans upplänning,
Sten Lindgrens värmlänning och Anton Ekelunds smålänning
voro också oförfalskade, de andra nästan oförfalskade. Som
helhet gjorde sig stycket bra. Det bästa var att man kunde
följa med och höra varenda stavelse — ett gott omen.
Anrättningen n:r 2, »Millionärsmiddag med förhinder» — som kanske
stod på någon annan nivå — uppfattades inte fullt så bra. Men
därtill bidrog kanske att stycket, så vitt jag nu kan minnas,
saknade egentlig poäng.
Anna Odhes »Julkalas i 29:an» i regi av C. O. Alexandersson
bjöd på mycket buller och bång. Det var alldeles för mycket
hemtrevnad med Carusoplattor och teaterstim. Inte stimmar man
på det viset, när man har roligt! Knappast i de allra
borgerligaste kretsar. Radioteatern bör ha rum för verklig humor.
»Mellan soppan och efterrätten» av Gertrude Jennings stod
möjligen på gränsen mellan anrättning och litteratur. Det fanns blick
för vad som gör sig i radion i det lilla stycket, men tyvärr
lite för mycket teater — eller för litet. Viran Rydkvist, Lisa
Lundholm och Vanda Rothgardt såsom jungfrur gjorde sig
emellertid bra och som helhet var det lilla stycket begripligt
och bevisade även det radioteaterns möjligheter.
Tor Hedbergs »Giorgione» i Olof Molanders regi var en
ungdomsdikt, vars renässanslynne sjöd i klingande vers, klart och
distinkt tolkade av Gabriel Alw, Stina Hedberg och Colbjörn
Knudsen.
På samma gräns står »Jungfrun från Sebastopol» av Paul
Demasy i översättning av Olof Molander. Varför översättas
-sådana stycken? För all del, nog hör man efterklangen av
fransk teater i sådant, och nog kan det möjligen vara en
riktig framtidsbild, att bolsjevismen kommer att översvämma
Europa med sin syndaflod, men nog blir den floden, — om den
blir verklighet, vilket ingen vet — ett på sitt sätt intressant
och djupt tragiskt skådespel. Det här stycket var emellertid
varken intressant eller tragiskt och gav sålunda ingen bild av
vad som möjligen komma skall. Det var ett amatörmässigt
försöksstycke, skrivet i slapp efterkrigsstämning. Bland de
vippträdande gjorde sig Gabriel Alw såsom sovjetkommissarie
och Tora Teje som Elsa Grunberg. Även viskningarna i Gabriel
Alws dödsscen på slutet voro fullt tydliga.
Månadens rent litterära program var att börja med Kleists
»Den sönderslagna krukan», översättning av Personne. Det var
en högst berömvärd handling att låta radiopubliken taga del
-av detta inom den tyska komedilitteraturen enastående verk
med dess muntra humör och dräpande satir.
Månadens två bästa, rent litterära program voro enligt
under-tecknads mening »Komedianten» av Stefan Zweig i översättning
av Anders de Wahl och Rabindranath Tagores »Postkontoret».
Båda dessa program bevisa klart radioteaterns möjlighet och
SPORRONG & CO.
PORTRÄTTM EDALJ ER
Telefon: Namnanrop “SPORRONQS.
Skisser och kostnadsförslag fritt pA begäran.
betydelse. Båda stå livligt och klart kvar i minnet. Jag har
sett dessa stycken för mina ögon bättre än om de givits på
scen.
Som »Komediant» hade hr de Wahl möjligheter att gripa över
hela registret från den mest tragiska strängen till den torrast
komiska. Ett utomordentligt stycke just för hr de Wahl. Icke
en detalj i detta stycke gick förlorad. Hr de Wahls
medspe-lande, Signe Kolthoff, Ellen Borlander, Torsten Winge och
Sven Bergvall dela med honom äran.
Men högst bland januariprogrammen ställer jag Rabindranath
Tagores »Postkontoret». Även om man av naturen inte är någon
älskare av romantik, kan man erkänna att denna romantik var
äkta. Försöker man följa Tagore in i hans av indiska begrepp
fyllda språks irrgångar, så blir man allt mer betagen och
tjusad. Här är en romantik, som rör sig med sin världs
föreställningar — intet är fingerat eller falskt. Hela denna tjusande
dramatiska skildring av huru ett barn får genomleva livet i
koncentrat in i dödsögonblicket var stor poesi.
Per Lindberg möjliggjorde detta intryck med sin fina regi.
Användandet av musik såsom bakom liggande ackompanjemang
till karakteristiska stämningar var ur teaterteknisk synpunkt
ett gott uppslag. Musiken blev emellertid så diskret att den
stundom alldeles gömde sig bakom ordens förgrund.
Med Sigfrid Siewertz »Melodien» lade »halvtimmesdramat»
beslag på radioscenen. August Strindberg siade om att de korta
heltimmespjäsernas tid skulle komma. Hans profetia är
distanserad. Sigfrid Siwertz’ stycke gav mer än en dramatisk
situation, en karaktär belystes i ett blixtljus, som kastade sitt sken
både tillbaka och framåt i tiden. Kirurgen Saul, förstånds- och
viljemänniskan, är ett odjur så länge godheten, ömheten ej är
hans följeslagarinna. Men då »Melodien» tränger in i hans själ
är han en människa, som själv börjar tro på sitt berättigande att
leva. Stycket föreföll som direkt skrivet för Carl Ström med
hans stenkolssvarta (och åtminstone i radion något hårda)
stämma. Stundom låg den väldiga rösten uppenbarligen för
nära inpå. Men stycket själv förledde onekligen till mycket
starka uttryck, som det också blev.
Regin, som sköttes av lic. Dymling i Göteborg, tillvaratog
klokt och fint styckets möjligheter.
Med »Soffan», komedi av Ellen Reumert i översättning och
regi av Torsten Winge, gjorde halvtimmeslustspelet sin entré.
Här blev det endast situation, men det var god komedi.
Skomakare Fichs humor i Oscar Johanssons mun var bra. Den
sitter kvar i öronen långt efteråt. Även Tyra Dörums madam
Jensen bevaras i tacksam hågkomst. Också i detta stycke lade
regin allt väl tillrätta.
Slutligen har radioteatern med Moliéres »Äktenskapsskolan»
och Bernard Shaws »Pygmalion» givit prov på vad den förmår
även i stora uppgifter. Jag får bekänna att dessa aftnar varit
ovanligt intressanta. Skulle man över huvud kunna följa med
och få en helhetsbild både av ett klassiskt och ett modernt
teaterstycke, ja då måste det erkännas att radions betydelse för
teatern är mycket stor.
Jag har »Äktenskapsskolan» i minne från teatern. Radion gav
mig större klarhet. Jag kunde i radion bättre följa versen än
på teatern (där så mycket splittrar och distraherar fantasien
i stället för att rikta den inåt, åt dikten och diktaren själv),
handling och personer fingo mer inre d. v. s. verkligt liy.
Radion gav mig en livligare förnimmelse av diktarens egen
närvaro i den stund, då hans Verk uppfördes. Om regin är endast
gott att säga, icke minst om det inledande, orienterande
föredraget. På ett ställe mot slutet blevo personerna lite för
många för en radioscen och det rådde en stunds oklarhet. Av
skådespelarna framträder ingen särskilt för minnet, vilket ju
bevisar spelets jämnhet.
Höjdpunkten har dock under februari nåtts med Bernard
Shaws »Pygmalion». I hela detta stycke lämnades ingen vrå
För Bal- och Sällskapssäsongen
UTSÖKT LAGER ELEGANTA DAMVÄSKOR
♦♦
23 Kungsgatan VASKAN Kungsgatan 23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
