Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IBSENMINNEN
ftenviä £76sen
efter en tecGning av Glaf QuL6vanson
Vad skall man egentligen på Henrik Ibsens 100-årsdag
kunna skriva, som icke är sagt hundra- ja tusentals
gånger förut? Men i trots av att näppeligen något nytt
finnes att tillfoga om den lille prydlige diktargubben i
cylinder och tillknäppt bonjour, så sitta i detta nu en
massa herrar och damer — de senare i majoritet —
och bry sina hjärnor för att dra sitt strå till stacken.
Det sällsamma är emellertid, att de flesta
minnesteck-narne skriva om sig själva. Vem har icke läst boktitlar
och artikelrubriker som »När jag metade vitling med
Ibsen», »Ibsens bonjourer, granskade av hans skräddare»,
»Den Ibsen, som ingen känt mer än jag», »Ibsens
tvättnotor under mikroskopet», »När jag var Ibsens piga
bland pigor» o. s. v.
Varför skulle inte jag också få öka ibsenlitteraturen
genom att avslöja mitt förhållande till den
polisong-prydde sfinxen? Epanimondas kunde som bekant icke
GENOM ÅREN
sova om nätterna, emedan han låg och tänkte på
The-mistokles’ segrar — eller om det var tvärtom. Icke
annorlunda har jag berövats mina nätters ro, allt sedan
jag i ett veckoblad läste en uppsats, som behandlade temat
»Henrik Ibsen och jag». För min hälsas skull har jag
därför beslutat nedskriva mina ibsenminnen, som jag i
sanningens intresse kallar »Jag och Ibsen». Jag ber läsaren
vara övertygad om, att jag icke drivits till detta steg av
vinningslystnad eller av sensationsbegär, utan allenast
av litteraturhistoriskt intresse för att lämna stoff åt
litteraturdoktorerna, när jag en gång är borta. Efter
denna lika nödvändiga som majestätiska inledning
kastar jag mig in medias res.
Min tidigaste konfrontation — icke med Ibsen själv,
men med hans diktning, var i min grönaste ungdom,
då jag som nybliven gymnasist i den lilla hamn- och
stapelstaden Karlstad såg August Lindberg spela Peer
Gynt. Hundra- och tusentals teateraftnar har jag under
livets lopp varit med om och glömt både pjäs och
skådespelare. Men den oförliknelige August Lindberg
glömmer jag aldrig. Och jag vågar påstå, att, trots den
klena svenska översättningen och den tämligen
provisoriska uppsättningen, Peer Gynt aldrig spelats som då.
Och när jag härom året återsåg det ibsenska verket
på K. teatern, trodde jag varken mina ögon eller öron
— så rent ut groteskt verkade på mig den nya
iscensättningen.
Jag har sökt förklara detta fenomen, som för övrigt
upplevats av andra. Den närmaste förklaringen är, att en
sådan eldsjäl som August Lindberg har svensk
teaterkonst icke haft vare sig förr eller senare. När han som
en pojke hoppade upp och satte sig på sin döende
moders sänggavel och med vackra lögner kuskade in henne
i evigheten, så var han Peer Gynt med kropp och själ.
Så har aldrig en skådespelare med hull och hår krupit
in i en roll.
Men att denna teaterupplevelse blev så stark, att den
räckt för hela livet, beror också på, att Ibsen på ett
alldeles särskilt sätt var en levande skald för den
generation, som, född på 70-talet, befann sig i sin starkaste
utveckling och i sin bildbaraste ålder på den tid, då
August Lindberg åkte omkring med thespiskärran lastad
med Ibsens som bisarra eller omoraliska betygsatta
skådespel. Vi, som nu lagt ett halvsekel bakom oss,
upplevde Ibsen, liksom Strindberg, och varje ny pjäs av
den besynnerlige »dovregubben» betecknade en ny
andlig årsring i vår utveckling.
Härtill kom den censur, som uppskrämda föräldrar i
sin välmening utövade både på ibsenstudiet och på
teaterbesöken. Ibsens ideella radikalism sågs icke med blida
ögon av skolpojkarnes föräldrar, och man må tro mig
eller icke — Ibsens »Ett dockhem» stod den tiden på
index, liksom »Gengångare» och flera andra av hans
verk. Men liksom förbjuden frukt smakar bäst, så låg
det en obeskrivlig, med rädsla bemängd tjusning i att
KAR LAVAGNS TH C •«=*’ 1 fke är b äst pd kela jorden
-ifrän södern upp till norden. _
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
