Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
komma alla senare framställningar av ibsenroller —
utom Knut Almlöf som Daniel Heire i »De unges
förbund» — att förblekna.
Mitt sällsammaste ibsenminne härrör från sommaren
1920. Jag befann mig, på hemväg från Are, i Östersund,
som den sommaren hade utställning. Utställningar, där
det vimlar av idel radsåningsmaskiner och ångtröskverk,
ha aldrig roat mig. Alltså vänder jag den ryggen och
stiger in i dikten. Ibsens Hærmændene på Helgeland,
spelas i det fria på en grön sluttning mot Storsjön. En
skönare bakgrund för en friluftsteater kan svårligen
tänkas. Jag skall iide referera, inte recensera — den
jämtska kulturmässan glömmes icke så lätt av dem, som
voro med. Men jag vill berätta om något, som egentligen
borde ha verkat våldsamt störande, men i stället stannat
i minnet som den sälsammaste anakronism.
Jag tänker icke så mycket på Örnulfs sköna dödskvad i
slutakten. Ty fastän Tore Svennberg uppbjöd sina lungors
fulla kraft, nådde knappast en stavelse fram längre än
till de närmast sittande. Tvenne vrålande och
ångpustan-de lokomotiv på banvallen där nedanför spelade nämligen
med i stycket. Men den, som var väl bevandrad i den
väldiga ibsenska dikten, kunde mellan ångmegafonernas
vrål och pistongernas gnissel urskilja, hur den vithårige
isländske landnamsmannen ropade i norröna rytmer om
den avundsjuka nornan:
På min mun hun lagde Hil jer, sønner gæve!
sangens fagre gave; Hil jer, der I rider!
lydt da lad den klinge Gudegaven læger,
selv ved sønners grave! verdens ve och kvider.
Det klingade fruktansvärt parodiskt till
järnvägstågets ackompanjemang. Men slutet fick en sällsam
storhet just genom störningen från ett annat ännu
modernare kommunikationsmedel. Iljördis, framställd av
Gerda Lundequist, säger sina sista repliker »under
stigande vildhet», såsom Ibsen föreskriver. Hon har just
lagt pilen mot bågsträngen för att giva den älskade
Sigurd banesåret, sträcker armarna som i extas och
ropar i stormen:
— Hör, hör hur det susar högt där uppe! Det är
de dödas hemfärd; jag har häxat hit dem; i lag med
dem skola vi följas åt.
I detsamma brusar en väldig fågel fram över Jamtli
med friluftsteatern. Slutorden hålla på att drunkna i
vinandet däruppe, där en — flygmaskin styr ut i soldiset
över Storsjön och försvinner. Publiken reser sig och
ser uppåt. Man är helt gripen av den sällsamma
konfrontationen mellan forntid och den verkligaste nutid.
Jag har aldrig så som i detta ögonblick fått klart för
mig, att Ibsen, tvärt emot vad som numera ofta säges,
är en levande skald för alla tider. Teaterråttan.
"HOPLA VI LEVER"
PÅ KLUBBTEATERN
I
pressläggningsögonblic-ket har Klubbteatern
framfört sitt hittills
intressantaste program, T oliers
Hopla vi lever, som
blev en obestridlig
framgång främst för regissören,
Per Lindberg. Då stycket
även kommer upp på den
ordinarie spellistan komma
vi att i nästa nummer
närmare behandla detsamma
och återge här en bild av
styckets centralfigurer,
revolutionären Karl Thomas,
lyckligt framställd av Alf
Sjöberg, samt minister
Kiel-man, gestaltad av Ivar
Kåge.
Almberg & Preinitz.
ARKITEKT ISIDOR HÖRLIN
Tel. 12474 NORRLANDSGATAN 3, STOCKHOLM Norr 22452
Specialitet: Ombyggnader, restaureringar, inredningar av Slott, Herresäten, Hus och Våningar
Utställning av Förnäma möbler Norrlandsgatan 3 Stockholm
Ritningar ocb kostnadsförslag Egna -verkstäder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
