Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
därigenom för första gången
presenterat denna pjäs för
svensk publik. F örf attaren
till densamma, Miles
Malle-son, är ju redan bekant för
Stockholmspubliken genom
»Fanatiker». I »En konflikt»
har emellertid författaren ej
hunnit synnerligen långt.
Första akten är, dramatiskt
sett, den bäst byggda. En
ung, högskolebildad man har
varit med i världskriget vid
fronten och efter krigets
slut några år irrat omkring
utan att kunna få någon
sysselsättning. Allt mer och mer
har det gått utför för
honom, och slutligen smyger
han sig in i en rik mans hus
för att stjäla. Han ertappas,
och efter det tungans band
lossats medels en
whiskygrogg, berättar han sin
historia. Så långt är pjäsen
bra. I andra akten
återkommer emellertid tjuven som
arbetsledare, och därefter
urartar det hela från
»teater» till politisk debatt. De
politiska intressekonflikterna
ställas ej heller i någon
genialisk belysning. Det blir
långtråkigt och intresselöst,
i det tendensen alltför
tydligt lyser igenom till förfång
för personteckningen.
I första akten dominerade
Martin Erikson som den
av-sigkomne f. d.
högskoleele-ven och krigaren. Hr
Erikson lyckades här få det rätta
greppet om rollen, och hans
spel både fängslade och
rörde. I andra och tredje
akten koncentrerades däremot
intresset kring Märta
Hall-dén som lady Dare, som
med små men
verkningsfulla medel stundtals
lyckades draga spelet bort från det politiska dödvattnet. Einar
Fröberg som lord Bellington var alltför suddig i replikerna och
lämpade sig för övrigt knappast för rollen. Åt major Clive borde
nog Ragnar Widestedt också försökt ge mera styrka och fasthet.
Hopwoods Den gröna hissen, som Stadsteatern nu
upptagit, är av betydligt lättare kvalitet än de nyss nämnda
pjäserna, men den är inte sämre för det.
Pjäsen har fått ett mycket gott framförande i Albert Nycops
regi. John Westin var alldeles ypperlig som Billy, och hans rus
verkade fullkomligt äkta och naturtroget. Brita Öberg kan ju
alltid vara rolig, och hon fick ofta skrattarna på sin sida,
men då det gällde att i åthävorna visa sig berusad, föll hon
ofta ur rollen. Men det är väl knappt värt att uppmana henne
’SWagnfiifd Qijörfcquist oef) Gric RJJitttman i (Jil ar iett a
att träna? De övriga agerande skilde sig från sina uppgifter
till belåtenhet. Laura spelades av Lill-Tollie Zellman och Philip
Evans av Nils Ohlin.
På Hippodromteatern har operetten Marietta fått
urpremiär för Sverige. Både musik — av Walter Kollo — och libretto
äro en god bit över medelmåttan, och ett par av refrängerna
etsa sig ofelbart in i medvetandet på grund av sin mjuka och
smekande rytm. Skämt och allvar omväxla med
stämnings-mättade scener, och sista akten blev åtminstone i dir. Winges
regi en riktig liten idyll. — Kapplöpningsryttaren di Torelli är
en kvinnotjusare av stora mått, men då hertiginnan Marietta får
leda på, att han förklarat ej ens henne vara ett för honom
oöverkomligt »hinder», känner hon sig kränkt i sitt innersta och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
