Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REPLIKER MED UNGE HERR FANATIKERN
En I i ten intervju med Per /Ixet Branner
Det var onekligen med en viss nyfikenhet som en
ung dam en tidig förmiddag beredde sig tillträde till den
fanatiske världsförbättraren, herr Per Axel Branners
ungkarlskula vid nedre Sibyllegatan. Men de milda
toner, som strömmade henne till mötes utanför den
dörr, som pryddes av skådespelarens visitkort, ljödo
mycket uppmuntrande. Mascagni redan kl. 10 på
förmiddagen, då måtte han inte vara farlig! Det stora,
ljusa rum, dominerat av ett imponerande bibliotek på
ena långsidan och den stora Bechsteinflygel, som herr
Branner vid vår ankomst behandlat med mycken smak,
gav heller icke något skräckinjagande itryck. Och
varför skulle det nu egentligen göra det? Men ett faktum
är att skådespelaren just med den roll han för
närvarande spelar i »Fanatiker» etsat sig in i publikens
medvetande på ett nytt sätt och med en intensitet, som gör
att man ovillkorligen och omedvetet får den
uppfattningen att det är sig självs han spelar och sina egna
åsikter han uttalar i Johns märgfulla repliker. Intervjuaren
kan därför icke tillbakahålla en fråga, huruvida det
verkligen är så.
— Ja, säger hr Branner och skrattar, det var en
kinkig fråga, men eftersom ni vill veta det så får jag väl
säga att det förhåller sig så. I det gamla och evigt aktuella
problem som stycket behandlar stämmer nog mina egna
åsikter överens med Johns, det vill säga rent teoretiskt
naturligtvis. Någon social världsförbättring i det syfte
författaren anger är givetvis en outförbar utopi, men det
är ju inte heller realiteterna som är huvudsaken i
pjäsen utan framför allt den ungdomligt sprudlande
entusiasmen i idéerna som skall bäras fram. Så ha vi ju också
lagt spelet och jag är mycket glad att vi lyckats.
Personligen har jag varit intresserad av »Fanatiker» alltsedan
jag läste Hellströms artikel om den i tidningen, jag kände
på mig att det vore någonting för mig och jag vidtog
omedelbart mina mått och steg för att själv inköpa
pjäsen och sedan spela den på någon turné eller dylikt. Men
jag kom för sent, Harry Boeck Hansen hade redan lagt
beslag på den — men det var mig ju en god tröst att
jag i alla händelser blev erbjuden att spela huvudrollen!
— Och var har ni hållit hus, innan denna lyckliga
händelse inträffade? Ert namn har ju sällan synts på
affischerna?
— Ja, förra säsongen var jag ju vid Konserthusteatern,
där jag bland annat hade nöjet att spela mot Schanche
som Laertes i »Hamlet», men på nyåret föredrog jag av
vissa skäl att packa min kappsäck och ge mig iväg
utomlands för att titta på teater, och under hösten vistades
jag i Berlin, tills detta med »Fanatiker» kom och lockade
mig hem.
Per Axel Branner är för övrigt stockholmspojke och
började sin bana på kontorsstolen, där han blev sitttande
i hela fyra år utan andra än rent passiva, det vill säga
litterärt-konstnärliga intressen för teatern, som han dock
besökte så ofta han hade tillfälle därtill. Så blev han en
gång av en händelse anmodad att recitera någonting vid
en föreningsfest, och efter en liten funderare lovade han
att försöka.
-— Det gick bra och jag tyckte det var riktigt trevligt,
säger hr Branner småleende på tal härom, och sedan
började jag så smått odla den eventuellt förefintliga
före-dragningstalang jag hade och läste vers både här och
där, när jag kom åt. Men trots allt hade jag ännu ingen
allvarlig tanke på att ägna mig åt teater. Det var först
när en god vän började bearbeta mig och skickade mig
upp till fru Schildknecht för att hon skulle bedöma mina
utsikter, som jag verkligen började vänja mig vid tanken
att själv kunna bli skådespelare. Jag tog summa tre
lektioner för fru Schildknecht och hon hjälpte mig med
inläsning av prov till elevskolan, där jag sedan försökte
min lycka som Helge i »Ulfstjerna», som jag för övrigt
huvudsakligen själv studerat in. Ja, det lyckades på
något sätt och så var jag fast! Min största roll på
Dramatiska teatern var Max i Géraldys »Bröllopsdagar» i
november 1922. Från Dramaten kom jag sedan till
Svenskan, där jag bland annat gjorde försvarsadvokaten i
ruvar på hämnd. Hon beslutar att förklädd till
apelsinförsäljerska och med marchese Paolo som förkläde besöka ridklubben
och spela den krasse kapplöpningsmatadoren ett spratt. Torelli
får emellertid reda på planen, och då apelsinförsäljerskan
kommer till klubben, blir hon behandlad så, som det ägnar och
anstår en hertiginna. Apelsinförsäljerskan råkar emellertid vara
tvättäkta, fastän även hon heter Marietta, och hon för sin vän
Nicolo, gatumusikant till professionen, in i den förnäma kretsen.
Apelsinförsäljerskan och gatumusikanten, som alltså tagas för
hertiginnan och hennes förkläde, introduceras av Torelli till
en finare fest i hans palats. På festen infinner sig också den
verkliga hertiginnan, och det blir naturligtvis ganska trassligt.
I sista akten lösas emellertid knutarna till belåtenhet, och de
rätta personerna »få varandra».
Eric Wilkman gestaltade kapplöpningsryttare Torellis roll, och
han framhärdade med sina från föregående pjäs konstaterade
förtjänster och fel, en god sångröst men ett något obalanserat
spelsätt. Greta Ahlberg var som den verkliga hertiginnan bättre.
Intresset samlade sig emellertid framför allt kring Adolf Jahr
och Magnhild Björkquist. Gatumusikantens roll var alldeles som
skapad för hr Jahr. De brokiga paltorna, den svarta locken i
pannan och mandolinen gjorde honom till den verklige
italienske gatumusikern, och hans avsjungande av den lilla näpna
Ni-colo-kupletten måste avväpna varje kritiker. Fru Björkquist tog
sig exotisk och söt ut som apelsinförsäljerska och åt med
förvånansvärt god aptit korv med vispad grädde och sköljde ned
med champagne, men vad gör väl inte en liten nippertippa för
att visa, att hon vet, vilka ingredienser, som finnas på ett fint
bord. Edward Pehrson är värd ett hedersomnämnande för sin
ypperliga mask som marchese Paolo. Wilhelm Prince.
(D 9 ± » /7° * är och förblir
JUiptons ve det bästa.
T TT’)T’OT\T är Världens största och
JL/lir 1 WIN förnämsta ‘Téfirma.
IDAR BROMAN
11 A NYBROGATAN
Tel. 752 16
ROBES ET MÄNTEAUX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
