Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
~väger rörelserna och han skrattar högt och glatt av förtjusning
vid ett lyckat tonfall, en talande gest eller en väl anlagd
uppsyn hos sina skådespelare. Rätt som det är tar han ett litet
språng från sin stol och sätter sig på huk vid de konverserande
herrarnas fötter för att riktigt ordentligt pränta in i dem vad
det är han menar och vill ha sagt, så är han med ett skutt
tillbaka på sin stol, trycker ned sin bruna felbhatt litet djupare i
pannan och bereder sig att skåda verkan av sina ord. Repetera!
Och så repeteras det, inte en men fem, sex, åtta, tio gånger —
varje ord väges på guldvåg, varje replik avsmakas, putsas,
turneras ...
Det har blivit vanligt att tala om de ständiga omtagningarna
när det gäller filmning, de tröttande upprepningarna av samma
scener — men är inte teatern minst lika fordrande i detta fall?
Och dessutom, när filmskådespelaren en enda gång lyckats få sin
scen bra, så sitter den där i kameran och han behöver inte
bekymra sig mer om den, medan däremot aktören på scenen, när
han äntligen fått sitt arbete avslipat och färdigt, måste upprepa
den dag efter dag, kväll efter kväll — för publiken! En scen, som
kanske tar 10 minuter av föreställningen, den tar åtminstone på
det tidigare repetitionsstadiet timmar i anspråk. Månne
publiken ofta tänker på vad som ligger bakom den som det tyckes
enkla och självfallna förmågan att vara naturlig i sin aktion, i
sina ord och sin stämma, med ett ord att få sin framställning
att leva, sina repliker att klinga med livets egen ton? Detta
går icke av sig själv som den oinvigde kanske tror, det är ju en
gammal paradox, att konsten att vara naturlig är den svåraste
av alla när det gäller scenisk framställning! Nåväl, det är först
och främst regissören det åligger att locka fram dessa
omedelbara nyanser, hans öra måste vara känsligt och hans intresse
spänt till det yttersta för att nå det bästa möjliga
resultatet. Dessa reflexioner infinna sig fullkomligt osökt, när man
ser Johannes Poulsen i arbete på scenen, och dock har han
lyckan att handskas med sådana artister som en Gösta Ekman
och en Pauline Brunius, för vilka ju även regissörens kall är
långt ifrån främmande. Så går instruktören in och utför Charles
xoll, som han tycks vara synnerligen väl förtrogen med, ty
sannerligen hinner han inte spela ut för fulla muggar
samtidigt som han har ögon och öron på sina medspelande, han
kilar omkring på scenen som ett enda energiknyte, fylld av iver
och intensitet. Scenen har redan gått ett par gånger, men hr
Poulsen tar ett nytt tag i byxlinningen, fru Brunius-lady Teazle
får krypa bakom sin skärm igen — noch eins! Vi ta oss en titt
på klockan och konstatera med häpnad att vi suttit i
parkettfåtöljen i över två timmar. På en förfrågan om icke
repetitions-.arbetet tillåter någon sorts kafferast svaras, att när Johannes
Poulsen står för regien så får man nog i allmänhet knoga på i
ett sträck till framåt fem och sex utan att tänka på om magen
till äventyrs skulle börja att stilla knorra. Vi taga ett försynt
farväl av fru Brunius bakom skärmen och glida fulla av respekt
bort från scenen, där herrarna Poulsen, Ekman och Brunius för
femtioelfte gången gnugga sina repliker, som vid det här laget
sitta ganska stadigt i den ensamme åskådarens hjärna. Lill.
Ett brev från vår Uppsalakorrespondent, Pir Ramek, med
re-■cension över studentteaterns Kiviföreställning måste på grund
av utrymmesskäl sparas till nästa nummer.
NY TOLN/ESSUCCÉS
Qunnav TjoCnæs ocf) SRnna J3isa Qlyding
i Sno 66en
Vid första anblicken av detta vackra foto kan man ju nästan
få den uppfattningen att Gunnar Tolnæs’ långa sejour i
Ry-dingska sällskapet resulterat i släktförbindelser, men så är
ingalunda fallet. Bilden återger hr Tolnæs och fröken Ryding
i Sternheims lustspel .Snobben, med vilken pjäs hr Tolnæs
nu gör en avskedsturné genom Sverige, då han som bekant
nästa säsong är fast engagerad vid Det nye Teater i Oslo.
Stycket har mottagits med stor välvilja av publik och kritik.
SPORRONQ & CO.
PORTRÄTTMEDALJER
Telefon: Namnanrop “5P0RR0NGS.
Skisser och kostnadsförslag fritt på begäran.
Carl JCundgren
tillverkning
83 Slegering sgatan 83 (Specialiié:
‘Tel i IQ 97 Originalmodeller och
\Jndioiduella låstformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
