Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
....i....... SCENEN ...................
TEATERCENSUR?
Av Mr ERNST
Det händer ju inte så ofta i vårt fredliga land att en
teaterpjäs rör upp en politisk storm — ens i ett
vattenglas. Herr Toller kan emellertid smickra sig med att ha
åstadkommit en sådan effekt. Redaktör Ljunglund i
Allehanda och redaktör Grimlund i Folkets Dagblad
Politiken ha bägge blivit uppskakade över hans
nutidsdrama. Ljunglund karaktäriserar det som
»bolschevik-snusk». Grimlunds artikel har jag tyvärr inte kommit
i tillfälle att läsa — numret är utsålt från
tidningskontoren och bortstulet från Publicistklubben. Tänk vad det
ändå finns ett levande intresse för bolschevikiska
synpunkter! Men jag förmodar att Grimlund anser »Hoppla
wir leben» som något slags tvetydigt borgarsnusk.
Till dessa båda bundsförvanter, herrar Grim- och
Ljunglund, har även sällat sig den svenska
idrottsvärl-dens främsta kulturkraft, den originelle Torsten Tegnér.
Hans store ättefader dräpte inte till den tyskimiterande
Hammarspik med mera kläm än T. T. utboxar Toller
med hans »gymnasistfilosofi», »fumliga händer» och »illa
artikulerade hat».
Nå, var och en må ju ha sin åsikt, i synnerhet om
han sett pjäsen — vilket man emellanåt under läsningen
av de ljunglundska utfallen misstänker inte ha varit fallet
med artikelförfattaren. Ty Ljunglund är ju dock en
ganska intelligent man, om också inte det sekularsnille
som han lyckats inbilla sig själv och några trofasta
hel-årsprenumeranter.
Men när filosofen i Allehanda börjar tala om att
staten skall utöva repressalier, då är det på tiden att ropa
ett giv akt! Då visar han en väg som förr eller senare
skulle leda till teatercensur — och en censur av det
mest osympatiska slag, med politiska i stället för
konstnärliga synpunkter som norm.
Ljunglund erinrar om Beaumarchais’ Figaro som en
av franska revolutionens förelöpare. Det är inte troligt
att Tollers pjäs kommer att ha någon sådan effekt.
Därtill är den alltför negativ, för pessimistisk, för
illusionslös. Dess fräna andedräkt påminner om tonen i
»Simplisissimus», lika sur och respektlös åt alla håll.
Jag kunde verkligen inte upptäcka någon dramatisk
bolschevikpropaganda i pjäsen. Men även om så vore
fallet, så ska vi i alla fall undanbe oss att det ropas på
polis. Det var rätt länge sedan man i Västeuropa
vederläde misshagliga tankar på det sättet. Nu för tiden
bemöter man dem med argument och motbevisning,
inte sant?
Redaktör Ljunglund har haft oturen att få
bundsförvanter med vilka han inte torde trivas. Då »Hoppla wir
leben» den 18 mars gavs i Dusseldorf arrangerade en
del oroliga element demonstrationer, kastade in
nys-pulver och stinkbomber på scenen och lyckades så
tillvida nå sitt mål att teatern utrymdes under panik. Men
den stinkbomb som Allehanda slungade ut med ordet
bolscheviksnusk har ingalunda kommit en så kraftig
verkan åstad. Den har varken framkallat panik på
teatern, på kungliga slottet eller riksdagshuset. Men den
har gett upphov till en komparation, vars förmildrande
omständighet må ligga i dess aktualitet: Toll, Toller,
Ljunglund.
’Margit Rosengren som Gzavdasfurstinnan
EN NY CZARDASFURSTINNA
Vid en repris av Kalmans Czardasfurstinnan på Vasateatern
har Margit Rosengren i titelrollen åter hemfört en ny seger
till de många föregående. För varje gäng denna unga begåvade
sångerska framträder i en ny roll får man ökad respekt för
hennes konstnärliga talanger. Den man älskar agar man, heter
det, men vi hoppas att Margit Rosengren inte skall uppta del
som en aga, om vi säga henne att hon med sin rika begåvning och
sitt praktfulla röstmaterial skulle nå om möjligt ännu högre om
hon underkastade sig litet mer självkontroll och om hon under
klok ledning ytterligare sökte utveckla framför allt sin
dramatiska framställningskonst. Carl Struve klarade briljant det svåra
sångpartiet i älskarrollen, men Nils Ranft blev naturligtvis icke
någon tillfredsställande ersättare för hr Schröder som Boni. Det år
grymt av pappa Albert att söka pressa fram en operettkomiker
av den unge, pä humor så kemiskt fria teaterentusiasten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
