Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9l(ice Skiund, Sinar SÆxelsson
Alm ber g &
fille libre än (emme du monde, men gick dock aldrig
över gränsen till det tarvliga. Mimi Pollak saknade inte
en viss tonårscharme av en rent själslig art; något mera
syskontycke med Alice Eklund skulle kanske inte ha
varit omöjligt att åstadkomma.
Einar Axelsson lär nog aldrig kunna illudera en
fransman, men man verkade han dock i det stora hela som
Jaques; den vanliga pojkaktigheten behärskades bättre
än vanligt. Spelet vida bättre än masken, som väckte
de starkaste tvivel på att han någonsin kunnat vara
klasskamrat med den till utseendet femtioårige Aiguine.
Dennes enda, men högst betydelsefulla scen gjorde Ernst
Eklund så, att man knappt skulle önska ett tonfall
annorlunda. Däremot hade Sture Baudes diplomat bra många
små egenheter i diktion och åthävor, gemensamma med
skeptikern i »Alla ha rätt». Vissa manér kunna innebära
verkliga fallgropar även för intelligenta skådespelare.
Vestigia terrent.
Regissören och leverantörerna hade heder av den yttre
dräkt, i vilken pjäsen framfördes; premiärpubliken av
det sätt, varpå den mottogs.
Enligt vad som kommit till mina öron är det egentligen
Gunnar Tolnæs vi ha att tacka för att ha fått stifta
bekantskap med författaren Carl Sternheim. Det vittnar
inte om någon litterär smak — såvida inte Hjalmar
Söderbergs namn som översättare av »Snobben» ansetts
innebära tillräcklig borgen för pjäsens kvalitet. I själva
ocf) Svnst SO. lund i Q) en fång na
Preinitz, foto.
verket är det en sällsport tarvlig och redan förlegad
produkt, i vilken det tyska »gemytet» röjer flera av sina
mest degoutanta oarter. Det frestar inte till någon
fortsatt bekantskap med storverket »Aus dem biirgerlichen
Heldenleben» — vilken krystad och pretentiös dumhet
redan i titeln!
Framförandet hjälpte inte upp saken. De tarvliga och
likväl bjärta dekorationerna kan man ju överse med,
ehuru jag innerligt hoppas att aldrig behöva tillbringa
en natt i ett hotellrum sådant som tredje aktens. Mindre
ursäktlig var den nästan fullständiga frånvaron av
samspel. Man hade ibland intrycket av en orkester utan
kapellmästare. Skådespelaren Tolnæs tycktes fullständigt
ha skjutit undan regissören Tolnæs.
Om nu ändå denna skådespelarprestation stått i en
särskilt hög klass! Tolnæs har ju mycket för sig, bl. a. detta
norska språk för vilket vi ha en sådan faiblesse. Men vi
äro inte vana vid att varje poäng, varje liten ansats till
kvickhet strykes under — inte ens när de komma så
glest som i »Snobben». Det stöter oss nära nog...
Gunnar Tolnæs hade ett par förträffliga scener — den vid
underrättelsen om moderns död var en — och mot
bakgrunden av de övrigas framstod ju hans spel såsom nära
nog tekniskt fulländat. Men man hade också stundvis
intrycket att bevittna en enda lång monolog.
Carl Deurell knep ett par gånger applåd för öppen
ridå; det var också den rama bondkomiken av grov
DAJOS BELAS inspelningar av SVENSKA DANSSCHLAGER äro OÖVERTRÄFFADE
Strö lite rosor. — Vintergatan.
Sista man på skansen. — Du får inte leka på våran gård, m. cl.
endast på ODEON ELETRIC SKIVOR
Största tonvolym. — Intet nålrasp. — Stor hållbarhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
