Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TE ATERN YTT FRÅN SKÅNES HUVUDSTAD
Brev från Scenens korrespondent
Stadsteatern har nyligen firat Ibsenminnet med att framföra
Kämparna på Helgelan d, och detta pjäsval får väl
betraktas såsom synnerligen gott. Den tid, som förrunnit, sedan
verket tillkom, har i varje fall ej förmått på något sätt minska
ämnets »aktualitet» och intresse. Vad som framför allt givit
verket dess förnämliga ställning inom nordisk dramatik, är den
Ibsenska anda, som präglar detsamma, det historiskt korrekta
underlaget parat med Ibsens enastående diktarförmåga, den
hårda och kärva tonen, det nordiskt lugna men också nordiskt
okuvliga kynnet.
Stadsteaterns framförande i Albert Nycops regi förtjänar de
bästa lovord. Andra och tredje aktens interiör av ryggåsstugan
var komponerad med smak och förståelse, och i slutakten
lyckades man synnerligen väl åskådliggöra de dödade krigarnas färd
till Valhall. Bland de agerande tilldrog sig Elsa Widborg som
lljördis största intresset, och hennes prestation måste betraktas
såsom mycket lyckad. Framför allt i andra akten dominerade
hon med sitt charmanta spel, sina blixtrande ögon öch sin
spotska hållning. Gösta Cederlund var som Sigurd den Starke,
sjökonungen, en kraftfull och hugstor viking, under det att John
Westin övergått från att vara en hjälte bland vikingar till att
bliva odalbonde och toffelhjälte. Hrr Cederlund och Westin
utförde sina roller just så, -som de borde utföras. Örnulf från
Fjordarna spelades av Robert Johnson, och man minnes honom
framför allt från slutaktens allitererade kväde över de fallna
sönerna. Dagny, som gestaltades av Anna Norling, var en god
kontrast till Hjördis, kvinnlig och vek. Kåre Bonde och Thorolf
spelades till belåtenhet av Fritiof Billquist och Leo Golowin.
Från Ibsens »Kämparna på Helgeland» är det förvisso ett
ganska aktningsvärt hopp till den tysk-svenska farsen Spanska
flugan. Stadsteatern har emellertid vågat det hoppet, tydligen
förlitande sig på riktigheten av ordstävet »ombyte förnöjer».
»Spanska flugan» har också visat sig ha en storartad
dragningskraft. Och det är inte att undra på, så uppsluppet genomrolig,
som den är. Att dissekera »Spanska flugan» och här avge en
kortfattad rapport låter sig näppeligen göra på grund av
handlingens komplicerade natur. Farsen har författats av ett par
tyska herrar, men den har sedermera genomgått en grundlig
omstöpning för den svenska scenen, så att handlingen utspelas
i en svensk landsortsstad, och den mesige Adam Hessler,
huvudfiguren, är en Lundastudent på friarstråt. Fritiof Billquist
var i denna roll alldeles ypperlig. Med sitt skånska tungomål,
sitt tafatta uppträdande och sin dumma fysionomi var han en
utomordentligt god typ, väl bevandrad i »assyriologi» men
fullkomligt bortkommen i kärlek, en förläst och bortskämd
mammas gosse. Rollen kunde knappast ha gjorts bättre. I vilken
ordning man — för att vara fullt rättvis — bör nämna de öv-
man som Johannes Bengtsson. Officiellt var han
sedlighetspre-dikant, men i tysthet lågade hans medelåldershjärta för
ovannämnda »Fluga» — även han hade i ungdomens vår gjort
snedsprånget. Robert Johnson var som Anton Johansson stelbent och
tycktes ha danssjukan, men just på grund av dessa lyten knep
han åtskilliga applåder. Nils Ohlin var skaplig som
häradshövding Garnell. Av damerna må i främsta rummet nämnas
Lill-Tollie Zellman som Wally. Ulva Bergsten och Anna Norling
utförde Paulas och Emma Kolmans roller.
Det känns riktigt vederkvickande att vid denna tid på året
få skåda en operett som Röda rosor, en operett, som
harmonierar med vår av våren födda känslostämning, en operett
med rosendoft, glödande sol och kärlek. Man skulle kanske
önskat sig något litet mera romantik, men att det romantiska
skimret är vagt och matt, behöver ju ej innebära en nackdel för
operetten. Mot musiken — av Franz Lehår — kan kanske
anmärkas, att det inte är mycket, som fastnar i örat — knappast
något annat än den lilla näpna valsen »Tusen rosor röda» —
men att det är en av de stora kompositörernas verk, märker
man på den goda instrumenteringen. Libretton har också en
hel del goda sidor. Handlingen är elegant spunnen med ett
synnerligen originellt mönster och ljusa och mörka färger i
lagom proportioner.
Malmöborna hade med all säkerhet i påskas hellre velat
giva sina välkomstapplåder åt Maja Cassel som »röd ros» än,
åt Maja Cassel som »spansk näktergal». Rollen som Elvira de
Cavaletti låg i varje fall bra mycket bättre till för henne än
den roll, hon vid debuten för gästuppträdande på
Hippodrom-teatern hade i operetten »Spanska näktergalen». I »Röda rosor»
klingade hennes sång friskare och mera frigjord, och hennes
spel får på det hela taget betraktas såsom utmärkt. I vokalt
avseende brast Hilding Rohlin ganska avsevärt i synnerhet i
upptakterna, men när han väl sjungit in sig en stund, gick det
någorlunda bra. Han förtjänar i varje fall en eloge för den
goda viljan att göra det så bra som möjligt, och hans spelsätt
är det inte mycket att anmärka på, även om han regelbundet
bjöd damerna vänster arm. Adolf Jahr och Magnhild
Björk-quist gingo med liv och själ upp i sin gärning, och i synnerhet
förtjäna de beröm för den goda idén till och det goda
utförandet av »dockdansen». Edvard Pehrson lyckades göra
något verkligt delikat av sin marquise Colombis, och Harald
Svensson frapperade som den polske musikern Sartrewski.
Martin Ahlboms dekorationer voro smakfulla — framför allt andra
aktens. Slutligen må det framhållas, att disciplinen bland
statisterna kunde vara bättre, och att en sovring av materialet
för övrigt inte skulle skada.
Wilhelm Prinde.
riga agerande, är ej gott att säga, alldenstund de samtliga för- j tjäna ett superlativt beröm. Torre Cederborg var som senapsfa- j srikant Kolman en ofantligt trevlig herre. I första akten hade i ban huvudet fullt med senap, men i de båda övriga akterna hade • han tillräckligt att göra med att sona ett litet snedsprång med i en viss dansös — »Spanska flugan». Lika trevlig var John Ek- 1 föeckgr? 5 Regeringsgatan 5 Avdelning för konstnärligt hemarbete. Fullständig sortering i material för handtryck, brokadbatik- och porslinsmålning m. m., m. m.
CLARA EKSTRÖMS £Ta£o6siorg 3 StocfcfyoCm hoviovo DC.7bud£LSon Hovjuvelerare. Operahuset, Sthlm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
