Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RADIOTEATERNS LANDVINNINGAR
em Återblick
Hemmets teater.
Som sig bör ägnar radion, hemmets egen teater, ett ganska
stort intresse åt vardagslivet med dess små händelser och
personer. Om det sålunda ibland spelas sällskapsspektakel på
radioteaterns tiljor, är det endast i sin ordning. De små reflexerna
ur det borgerliga livet som Hedvig Nenzéns »Skottdagspjäs»,
Karin Fagerholm-Petres »På realisation», Svea Frisch-Kåges
»Skåpet» och Ernst Lundquists »Småflickor» ha också sin
uppgift.
Det kan aldrig skada oss karlar, att fruntimmerna själva en
gång uppriktigt bekänna, hur värderade vi äro, såsom skedde i
»Skottdagspjäsen», inte heller att alla de små snälla flickor, som
få slita från morgon till kväll såsom butiksbiträden, en gång
få tala ut såsom i »På realisation». Inte heller är det utan
betydelse varken för oss äldre eller för ungdomen själv, att vi få
reda på, hurudan ungdomen nu för tiden är. Vilket Svea
Frisch-Kåge upplyste om.
Tendensstycken och bagateller.
Kcrta tendensstycken voro Octave Mirbeaus dialog »Skrupler»
och Mary Hedes »Psykoanalys». I »Skrupler» belystes på ett
drastiskt sätt, karatäristiskt för den radikala djärvheten i fransk
tankegång, äganderättens relativitet. »Psykoanalys» var en både
saklig och dräpande pjäs. Kvinnan i pjäsen — Ester Sahlin
gjorde henne åskådligt nog — har ingen försvarsadvokat i den
fördomsfria kvinna, som skrivit den. Till sist blottar ett glömt
brev, att psykoanalysens hemlighet i själva verket ligger
förborgad i doktorernas plånböcker. Heder åt en sådan författarinna!
Doktorns roll spelades av — ja, fråga farbror Sven! I tidningen
stod: Gabriel Alw, farbror Sven sa’: Harry Roeck-Hansen, och
lät gjorde det alldeles precis som Ivan Hedqvist. Om det nu var
ett aprilnarri, vem var det som skämtade: Gabriel Alw, Harry
Roeck-Hansen, Ivan Hedqvist eller farbror Sven?
I det lilla stycket »Två kvinnor» fick man en erinran om
Oscar Levertin, då han ännu stod under inflytande av Ibsen och
realismen. — Paul Géraldys »Stora barn» i Sven Scholanders pigga
översättning var ett ganska intressant prov på litterär bagatell
med ämne ur familjekretsen, förhållandet mellan fader och son.
Gabriel Alw var här icke på sin plats. En så hård och kall
ungdom tro vi icke på. — Otto Benzons proverb »Surrogat» gick i
den gamla, goda stilen.
I det flitiga Göteborg firades hundraårsminnet av Frans
Hedbergs födelse med »Rröllopet på Ulvåsa», som fick ett värdigt
utförande. Man minnes herr Sandborgs myndige (om ock något
teatraliske) Rirger Jarl och Lisa Lundholms Sigrid, som var
ganska fager — i anseende till stämman.
Den stora dramatiken.
Radion har inom ytterst kort tid ytterligare utvidgat sina
erövringar inom den stora konsten. Arthur Schnitzlers
»Paracel-sus» är väl mer ett skickligt nummer än djup, mänsklig konst.
Bombastus Theophrastus Hohenheim, läkargeniet, mannen före sin
tid, är en gestalt, som alltid satt fantasien i rörelse. Han borde
kunna skildras som en mer sammansatt, djupt humoristisk,
gestalt. Schnitzler tecknade honom såsom hypnotisören, läkaren med
en sällsam makt över människorna. Stycket är en smula
utspekulerat som den judiska dramatiken kan vara. Paracelsus blev
emellertid i Anders de Wahls tolkning en fängslande gestalt. I
vapensmeden Cyprians ord skall Nils Aréhns stämma leva i
vårt minne. En manlig, kultiverad, nobel stämma.
»Romeo och Julia» levde åter ppp i Per Lindbergs fantasifulla
•regi och Stenhammars månskensbleka musik. Arnold Sjöstrand
crépe satin med samma mönster. Av svala och elganta
trois-piéces draga vi oss till minnes en underbart vackert arbetad
sak i vinröd crépe de chine, hela kappan handplisserad ooh
insydd, samt tillhörande bedårande vit blus med broderier i färg.
I ^TILLHUDÖdHSKÖNHETSVÅRD...................................|
finnas inga bättre och mera uppfriskande medel än vår “CARITA“ \
; Eau de Cologne och vårt förnämliga Lavendelvatten “CAR1TA“ >
De innehålla nämliden kosmetiskt verkande ämnen, vilka efter av- [
; dunstningen kvarstanna i huden, göra den mjuk och smidig utan att f
; porerna tilltäppas, samt förläna den en ädel, ej påträngande doft. £
: P. Håkansson, Eslöv. Kungl. Hooleoerantör. E
som Romeo och Anna Lindahl som Julia voro idel ungdom och
oförnuft.
Den äldre Strindberg (d. v. s. den till levnadsåren yngre) har
talat i sin makabra komedi »Rrott och Brott», den yngre (d. v. s.
den till levnadsåren äldre!) i »Till Damaskus III». »Brott och
Brott» är naturligtvis ett intressant stycke. Vilken diktare äger
som Strindberg förmågan qtt fängsla, fascinera? Besitter någon
i hela världslitteraturen denna intensivt eggande kraft? Men det
är en stor skillnad (icke formell utan reell, mänsklig) mellan
den diktare, som skrev anklagelsen i »Brott och brott» och den,
som förde dialogen med det egna jaget i »Till Damaskus».
»Brott och Brott» angives som komedi, men var är den
försonliga anda, som ensam kunnat förvandla ett sådant stycke till
komedi? Där förblir trots allt bitterhet grundtonen, i »Till
Damaskus» är det försonlighetens och försoningens anda. Därför
är »Till Damaskus» mycket intressantare. Vilken fantasistyrka
t. ex. över böndernas »domstolsscen»! Denna nya stämma,
alltjämt mäktig att i ett levande språk fånga drömbilders dimmor,
som hellre ser till allas oskuld än allas skuld, fängslar oss på ett
annat sätt — än den gamla.
Ibsen firades med »Vildanden». — Det styckets diktare var
icke en så sprudlande rik begåvning som Strindberg. Ibsen var
en enklare men mäktigare natur. Det sönderslitna är den
sammansatte Strindbergs geni, helheten den enkle Ibsens. Det är
fornnordiskt patos, Havamals ande, som talar hos Ibsen. Gregers
Werle — det är det gammalnordiska samvetets, lagmännens
stämma. Men Gregers Werle är för oss kristnade sentida
ättlingar en stötesten. Allt annat i »Vildanden» synes oss
fullkomligt, endast Gregers Werle överdriven. Men den, som
diktade honom grep nog djupt i sitt eget bröst. Den diktaren stod
Havamal närmre än någon annan.
Under påsken har »Det gamla spelet om Envar» givits. Här
är det icke längre Havamals tro på egen kraft, utan
medeltidens, de sönderslitna människornas bekännelse, att »vår egen
kraft ej hjälpa kan» och tron på en försonare, som är det nya.
Ehuru de Wahls stämma i högdramatiska moment stundom
springer över gränsen var hans Envar en stor och god
påskpredikan. Oförglömliga voro hans sista tonfall. Lycklig den,
som ännu finner nya tonfall! Egentligen är endast detta
konst — allt annat är teknik. Olof Molanders regi firade här
triumfer. I ordets och musikens samverkan och växelspel
håller radion på att visa ny väg. Skall den skaffa en ny konstform,
som på ett annat sätt än opera och musikdrama löser
förhållandet mellan dramatik och musik? Axel Ringström.
DEN JUDISKA TEATERN
Det judiska amatörsällskapets gästskådespelare A. Timjanoff
hade redan vid sitt första framträdande i Stockholm visat sig vara
en utmärkt förmåga; att han också är en god regissör och
instruktör kunde man konstatera, då Kinder fargesen nit
(Barn glömma inte) av A. Lilian uppfördes måndagen den 9
april i Konserthusets lilla sal. Det var verkligen förvånansvärt
att se de stora framsteg, som amatörskådespelarna gjort under
Timjanoffs ledning,. cch trots pjäsens betydelselöshet gav
kvällen rik behållning genom de agerandes goda prestationer.
Man skulle särskilt vilja omnämna fröken J. Granditzky, som
mycket tillfredsställande utförde sin krävande roll, liksom
herrarna Z. Wolchonsky och B. Scheiman, den förre som en
gammal »schames» (synagogatjänare), den senare som en högst
sympatisk bov.
I ett samtal som undertecknad hade med Timjanoff
förklarade denne, att teatersällskapet nu beslutat, då dess finanser
förbättrats på sista tiden (Konserthusets lilla sal var nästan
utsåld sista kvällen) att uppföra mera krävande och litterära
pjäser. Så skall på nästa program »Die grunen Felder» av
Hirschbein och »Unterm Zeilom» av Berkovitj sättas upp, två
verkligt högintressanta dramer, vilka bland annat uppförts både
i tysk, fransk och engelsk översättning. J. R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
