Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN BASSÅNGARES MINNEN
En Nick tillbaka på en 30-årig verksamhet som operasångare
Gpnst Svedelius som Gaspev i Qinisitytten
Det är dubbeljubileum vid Kungliga teatern i vår.
Nyligen firade Åke Wallgren sin 30-årsdag som
operasångare, och detsamma kan även en annan av teaterns
framträdande krafter, Ernst Svedelius, göra detta år.
Och då herr Svedelius med säsongens slut lämnar operan
har scenens medarbetare haft ett samtal med sångaren
för att om möjligt få höra något om hans minnen från
de 30 åren.
— Ja, mitt allra första framträdande på operatiljorna
ägde rum redan då jag var en tioårspojke, säger herr
Svedelius. Min sånglärare i skolan var nämligen
organisten i Storkyrkan Johan Lindegren, Sveriges
skickligaste lärare i kontrapunktik, och han utvalde mig bland
ett tiotal gossar att sjunga på Operan i gosskörerna i
»Carmen», »Mefistofeles» och »Profeten».
Sångaren skrattar vid tanken på dessa sina första
lärospån och omtalar att gossarna fingo 1,25 per kväll samt
några smörgåsar för sitt besvär.
små ängsliga pip hennes strupe frambringar nå sällan
genom orkestern. Men det är duktigt att kunna klara sig
ändå! Oscar Textorius var rolig som de båda flickornas
pappa och Nils Ranft hade en liten men mycket väl
tillvaratagen roll som fransk vicomte. Den musikaliska
ledningen sköttes med temperament av Håkan von
Eichwald. Lill.
— På den tiden fick man höra sådana artister som till
exempel Pauline Lucca och Trebelli, tillägger han.
— Och när började så sångstudierna på allvar?
— När jag var 17 år, säger sångaren. Min håg för
teatern och framför allt för sången hade väckts, och så
prövade jag då in till Musikaliska akademien — för
övrigt samtidigt med dåvarande löjtnant John Forsell —
och vi blevo antagna. Samtidigt studerade jag för
operasångaren vid Kungliga teatern Axel Rundberg, sedermera
regissör vid teatern, under två års tid.
— År 1889 i november, fortsätter herr Svedelius, vände
jag emellertid fosterlandet ryggen och reste på Caroline
Östbergs inrådan till Amerika. Hon uppmuntrade mig
nämligen med att jag skulle få sjunga på konserter
tillsammans med henne därute. Men det första året var det
skralt med konserterna och jag fick pröva på litet av
varje, som låg långt utom sångens gränser, tills jag
äntligen genom »såpkungen» Kirk, där jag var anställd,
sattes i tillfälle att sjunga för de världsberömda sångarna
bröderna Edouard och Jean de Reszke.
Och herr Svedelius räcker oss ett gulnat papper, som
vid närmare granskning visar sig vara ett betyg från de
berömda herrarna och introduktionsbrev till
Chicago-operans storheter. Genom denna hjälp erhöll
sångaren friplats på operan för att studera sångarna och fick
slutligen även sjunga upp för sådana berömda
konstnärer som till exempel Maurice de Vries, Campanari, Eugen
Eager och den tyske bassångaren Liebermann. Genom
ytterligare rekommendationer från dessa sångare kom
han i tillfälle att under två år studera vidare för
Ghicago-operans ledande barytonist, Artturo Mareschalchi.
— Och när blev så det första offentliga framträdandet?
— Det var år 1894. Jag engagerades nämligen av
Parisoperans ledande stjärna, Francesca Guthri, som vid
tillfället var solist i Holy Names Cathedral i Chicago.
Denna sångerska, med vilken jag kom i förbindelse
genom min lärare, skulle just ut med sitt eget sällskap och
tog mig med under två år. Min första roll blev Silva i
»Ernani», som jag sjöng för första gången i La Crosse
i Wisconsin, och både publik och kritik var välvillig.
Sedan följde snart andra roller såsom munken i »Romeo
och Julia», kardinalen i »Judinnan» och Mefisto i »Faust».
Efter turnén kom jag som solist till den nyssnämnda
kyrkan i Chicago och stannade där till 1897, då jag reste
med den första svensk-amerikanska sångkören tillbaka
till Sverige för att hylla kung Oscar vid hans jubileum.
Vid detta tillfälle fattade ibland andra kammarherre
Rurén och lektor Ödmann intresse för den unge sångaren
och rådde honom att försöka komma in vid Operan.
— Jag provsjöng på dåvarande Svenska teatern som
Tonio i »Pajazzo» och Luna i »Trubaduren», vilket
resulterade i ett stipendiatkontrakt på tre år. Samtidigt
tillråddes jag att övergå från barytonfacket till bas, vilket
cp aj^fä r e n
VARNYHETER I
Kappor, Dräkter & Klädningar
DROTTNINGG. 71c.
RIKHALTIGT URVAL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
