Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ju inte var så vidare trevligt, eftersom teatern då
förfogade över icke mindre än tre goda basar, Sellergren,
Elmblad och Brag. Det var för övrigt också anledningen
till att jag efter de tre åren övergick till Ranfts lyriska
avdelning. Under stipendietiden studerade jag vidare för
professor Oscar Lejdström vid Akademien.
Från denna tid har jag mitt stoltaste minne, småler
sångaren oCh berättar hur han vid en elevuppvisning på
Akademien, vid vilken kung Oscar och dåvarande
kronprins Gustaf var närvarande, efter den stora
barytonarian ur »Maskeradbalen» blev nedkallad och personligen
avtackad av konungen, som förutspådde honom en
lysande framtid som sångare. Kronprinsen och ett par
musikentusiaster i staden blevo honom sedan även ekonomiskt
behjälpliga vid hans fortsatta studier.
Sångaren återkallar så i minnet en schism mellan
hovkapellmästare Henneberg och Sellergren, vilket blev den
egentliga anledningen till att han åter knöts till Operan.
— Sedan jag så väl kommit in i repertoaren blev det
aldrig tal om att jag skulle lämna Operan, säger herr
Svedelius och ler godmodigt vid tanken på alla de
triumfer han firat som operans ledande och under en lång
följd av år ende bassångare. Ni kan gott nämna att jag
är den förste som sjungit Hagen och Gurnemanz partier
i Sverige.
I en av sina uppgifter, Munken i »Leonora», sjöng
sångaren för första gången sitt låga C, och han torde
nog vara den ende på Kungliga teatern som tagit såväl
det låga C som det höga G, det senare bland annat i
»Götterdämmerung». Andra kraftprov avlade sångaren
vid ett tillfälle, då han sjöng Falstaff i »Muntra fruarna»
på en generalrepetition på förmiddagen och Brogni i
»Judinnan» på kvällen samma dag; då han sjöng Sarastro
i »Trollflöjten» 40 kvällar å rad eller då han presterade
båda Fafner, Hunding och Hagen i »Nibelungen», vilket
ingen annan bas ännu har gjort vid vår opera.
Samtalet glider in på en episod, då det italienska
sällskapet med kapellmästare Vigna i spetsen bevistade en
föreställning av »Lohengrin», varvid kamraterna bett
sångaren »klämma i av bara sjutton» — som han också
gjorde.
— Men döm om min häpnad, säger herr Svedelius, när
jag efter bönen i första akten omringades av en hel
skara svartmuskiga individer, som togo mig i famn och
kysste mig i tur och ordning!
Sångaren ryser vid tanken och brister samtidigt i
skratt:
— Kan ni tänka er, de önskade att jag skulle följa med
till Australien, säger han, vilket dock inte lyckades den
gången. Men år 1910 var det på vippen att jag lämnat
Operan. En gästande tysk sångare här hade nämligen
förmedlat ett gästspel för mig på Hofoper i Berlin, och
sedan erbjöd mig teatern ett kontrakt på fem år. Samtidigt
fick jag även engagementserbjudande från Wienoperan
och Andreas Dippel väntade en hel dag i Berlin för att
få mig med till Amerika. Men jag kom för sent och han
gav sig iväg med Julia Claussen i stället. Och hur det nu
var så lockades jag att stanna kvar vid Stockholmsope-
D ANS A NT SKÖNHET
GCaive Q)i vina
är den högst förtjusande kvinnliga parten i Rolfs skickliga
akrobatiska danspar. De berömda artisterna komma närmast från
Ziegfeld Follies i Newyork och ha förut uppträtt i de europeiska
storstäderna. 1927 erövrade paret för övrigt första priset i en
omröstning om världens förnämsta klassisk-akrobatiska danspar.
ran, där jag nu varit i 23 eller noga räknat 26 år. Efter
mig kom ju Ivar Andrésen — det är en av de präktigaste
basröster jag hört, frånsett Plankon och Edouard de
Reszke förstås. Jag har alltid varit mycket intresserad
av honom och rekommenderade honom för övrigt på sin
tid till operan, liksom även fallet var med Stockman.
Sångaren säger sig slutligen ångra, att han själv
stannat kvar vid Operan i stället för att resa ut. Måhända
har han rätt. Det är alltid svårare att skörda guld och
ära i sitt eget land, även om man som Svedelius varit
sin tids erkänt ledande bassångare, Operans verklige
»primo basso», som det står att läsa på ett av
kransbanden. Men då han nu lämnar den scen han
trampat som pojke, yngling och man, bringas honom
säkerligen ett varmt och välförtjänt tack för vad han verkat
inom sångens och operans konst.
Le Petit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
