Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om biografdirektörerna vore riktigt förnuftiga borde de spara
sina stora och lockande slagnummer till vårkanten och servera
mera medelmåttiga opus på vintern, när publiken i alla fall
tycker det är varmt och skönt att krypa ihop i en
biograf-fåtölj. Nu gör man tvärtom, och försöken att locka folk från
Djurgårdspromenaderna till kvava salonger äro nog också i
allmänhet dömda att misslyckas. Men naturligtvis finns det
undantag, och det mest lysande undantaget den senaste månaden
utgjordes av L e v e 1 i v e t, en engelsk kvalitetsfilm som hållit
sig på repertoaren förvånansvärt länge för årstiden. Det är
ingen stor och märklig film, men det är en konstnärlig och
välgjord, man skulle kunna säga flott film. Regissören Dupont
gjorde starkare scener i »Varieté», men han är mera jämn och
sober i detta verk, som spelar i Paris’ artistvärld och rör sig
med en icke fullt vanlig treklöver: mannen, modern och dottern.
Den erotiska konflikt som uppstår löses — icke av döden men
av dödens vingslag, men upplösningen är dock ieke så självklar
att den icke låter ana en fortsättning, ett återupprepande...
eller en ny tragedi! De tre huvudrollerna spelas av ryskan Olga
Tschechowa som modern-varietédivan, en förstklassig
skådespelerska med ett ansikte fullt av liv och karaktär, i sin yttre typ
starkt påminnande om Tollie Zellman, Jean Bradin, en vacker
ung fransman med ett mjukt och behagligt spelsätt, samt
engelskan Eve Gray, vilken dock knappast vann några beundrare.
Men så är ju också rollen av ung, söt och dum ingenue lika
otacksam på filmen som i livet!
Filmoperetterna dugga alltjämt tätt, O r 1 o f f var den sist
skådade, och den var ganska njutbar. Med några små
utvikningar följde den en smula långsamt men värdigt operettens
handling, som ju i sig själv ger ett mycket gott stoff till en
elegant äventyrsfilm. Att den rySke fursten blivit flygare i stället
för bilmekaniker gjorde honom endast ännu mera intressant och
gav dessutom tillfälle till snygga kameraskott från luften. Regin
var för övrigt vederhäftig och filmen trots en viss
schablonmässighet kultiverad och underhållande. Ivan Petrovitch var en
idealisk furste, och han är otvivelaktigt en mycket intelligent
filmaktör, medan Vivian Gibson föreföll litet för vulgär vid
hans sida — men så var hon ju också dansös och han
aristokrat. Hon var dock parant och förde sig väl framför kameran.
Bruno Kastner gjorde en måttfull bov, och de båda lustiga
kompanjonerna hade fått goda framställare.
Så har den rödhåriga författarinnan Elinor Glyn varit framme
och spökat som scenariowriter igen med ett vimsigt manus om
en av sina bortskämda, rödhåriga, oemotståndliga och med en
ganska originell moral utrustade hjältinnor. Rott hår heter
opuset också, men den goda regin och en viss bizarr humor
kunde i alla händelser inte riktigt försona en med den kufiska
handlingen kring den lika kufiska lilla manicuristen, som slänger
ögon till alla sina beundrare på den rak- och frisersalong där
hon är anställd och i utbyte erhåller en hel del klädespersedlar
och dyrbara presenter. När hon slutigen »blir kär på allvar»
låter hon alltjämt sina gamla beskedliga tillbedjare bekosta
utstyrseln när hon går ut med sin utvalde — och när man så
synnerligen milt och vänligt förebrår henne detta reser sig
hennes röda hår på ända, hon kastar alla klädespersedlarna i synen
på givarna samt går på huvudet i en näckrosdamm för att skyla
sin nakenhet och svalka sin ilska. Och först sedan samtliga
kysst hennes hand och bett vackert om förlåtelse(!) låter hon
sig svepas i en badkappa och återvänder i triumf... Puh!
Goda mrs Glyn, skriv hellre romaner! Lilla Clara Bow är
tillräckligt söt och filmbegåvad för att snart kunna göra något
annat än de monstruöst vulgära yrhättor bon hittills fått
förkroppsliga.
»Hennes stora affär» är ingen märkesfilm, men den
är en spröd melodi i hymnen till moderskärleken, som i all sin
enkelhet fångar ens hjärta och intresse. Den är byggd på den
irländska sången »Mother Machree», vars toner hela tiden gå
som ledmotiv för handlingen. Bell Bennet spelar försynt den
fattiga irländskan, som modigt tar upp kampen i »guldlandet»
Amerika för att skapa sin son en framtid därute. Hon tvingas
av omständigheterna att lämna gossen ifrån sig, och man lever
med i hennes lidande, då hon ensam kämpar vidare. Regissören
— John Ford — märkes liksom endast på avstånd, han låter
personerna själva »leva» handlingen, och låter omgivningarna stå
som en mjuk bakgrund. Sonens roll göres synnerligen
sympatiskt av Neil Hamilton, och moderns nitiske och gladlynte
tillbedjare förkroppsligas helt enkelt av Victor Mac Laglen. Kriget
skymtar, men ej mer, och slutet på filmen blir givetvis det
bästa, trots att helhetsintrycket av den sant mänskliga historien
skulle varit starkare, om det ej blivit så gott och bra på sista
biten av filmremsan. I verkligheten brukar ödet minsann ej
annars vara så pass vänligt!
Rod la Rocque är numera ett filmnamn av rang. Han har
ett sympatiskt uppträdande, är smidig och elegant, som väl är
ej nämnvärt skön, och kan till på köpet spela film. Mer och mer
har han börjat konkurrera med Fairbanks i äventyrsfilmer, och
vem vet, om han ej snart slagit den senare ur brädet! I Även-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
